Idag har det gått ett halvår och det enda jag känner är att jag bara skulle vilja lägga mig ner under täcket och aldrig mera stiga upp igen. Det blir inte lättare, min själ vill inte läka och kroppen har tagit smällar på många olika sätt. Jag vet inte om jag klarar det här länge till, trots att det var en bra dag igår då jag hade min andra son, hans sambo och mitt första barnbarn här. Det är små ljusglimtar i ett alldeles för stort och evigt mörker.
Jag har vårdat Pierre i hela mitt liv. Jag har stympat min egen kropp, låtit hans bror komma i andra hand, försakat kärlek, vänner och karriär för hans skull och så dör han! Jag kan bara inte förstå hur grymt och känslokallt ödet kan vara. Jag skulle vilja gå ut och skrika och gråta ut mitt raseri rakt mot skyn. Skrika och gråta och förbanna allt och universum och mer därtill! För jag vet inte om jag står ut mera ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar