Ibland när verkligheten kommer ikapp och jag inser att jag aldrig kommer att få träffa Pierre igen (åtminstone inte i detta livet) fylls jag av en sådan skräckkänsla att jag slår ifrån mig det med en gång. Jag vågar inte ställa mig öga mot öga och stirra sanningen och döden rakt in i den grymma verkligheten. Hjärnan vet på sitt kalla, logiska sätt vad det är som har hänt men hjärtat vägrar att inse det. För att kunna leva resten av livet med sorgen måste jag gå tillbaka och göra upp alla delar i vår relation. Det är nåt jag inte är beredd på att göra ännu. Det är alldeles för smärtsamt, han var ju mitt hjärta...
Om man bara hade kunnat dra klockan baklänges. Med facit i handen hade jag gjort allt för att förhindra det som hände. Pierre själv visste på något sätt att han skulle dö. Han har skrivit om det i sina texter, han drömde märkliga drömmar. För två år sedan redan skrev han "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden." Döden har alltid följt honom - redan i fosterstadiet, men det skriver jag mer om någon annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar