Jag har varit hos sjukgymnasten några gånger - en som är mycket duktig på att hantera sorg som satt sig i kroppen. De första övningarna har konstaterat att jag inte längre har någon bra kontakt med min kropp - över- och underdel håller inte ihop, och jag håller inte särskilt bra ihop med min kropp överhuvudtaget, som om jag skulle varit byggd av en massa delar som bara slängts hit och dit utan nån särskild anledning. Jag har känt det mycket tydligt i dessa övningar. Varje gång jag varit där har jag känt mig yr - som smått salongsberusad. Det är stress som frigörs.
Jag som trodde att man inte kunde sörja mer ... det är inte tillräckligt att man gråter så att hjärtat riskerar att stanna eller att det känns som man håller på att förlora förståndet, det sätter sig ändå som ett svart, sotigt lavatäcke runt varje muskelfiber. Det är inte tillräckligt att man har samtal med prästen om alltets meningslöshet, det kryper ändå in och spänner varenda sena som redo för reträtt. Fullt naturligt men inte i en evighet. Det är inte tillräckligt att jag minns; Pierre som baby, Pierre som liten - i skolan - på handbollsträningar och matcher - på sjukhuset - på resor - i vardagen ... Det är inte tillräckligt att minnas och gråta, gråta och minnas - kroppen speglar själen och min själ är full av tyngder som hotar att dränka mig och bultande, blödande jack utan slut som tömmer ut mig fullständigt.
Stressen har även satt sig som eksem runt ögonen, som vägrar att försvinna trots kortisonsalva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar