Jag tror att Pierre någonstans inom sig visste att han skulle dö. Eller var det så att han hade lättare att förhålla sig vän med döden än med livet?
Redan i fosterstadiet fick vi kämpa för att han skulle få leva. Kan foster eller liv ha aningar redan i så tidigt skede? Jag hade föreliggande moderkaka och risken fanns hela tiden för missfall. När han föddes, eller rättare sagt när de tog ut honom sju veckor före beräknad födsel, såg inte prognosen ljus ut, men han var envis och höll sig fast vid livet.
Före första transplantationen vid sex års ålder gick han i dialys på Sahlgrenska i några veckors tid. Enbart för att vara i skick att orka med operationen. Vid ett tillfälle var hans bror, Michel, 11 år med. Just vid detta tillfälle fick Pierre ett krampanfall, vilket vi var helt oförberedda på. Det var fruktansvärt för oss anhöriga att se, men jag undrar vad Pierre upplevde just då. Alla muskler i kroppen förvreds och akutpersonalen kom inrusande och vi blev utslängda ur rummet. Hade han vid sex års ålder redan någon form av nära-döden upplevelse?
Den lugnaste perioden och den bästa i vårt liv var efter att han transplanterades första gången och tills njuren började svikta sex år senare. Då kändes livet normalt trots att han behövde daglig medicinering för att inte stöta bort njuren. Han spelade fotboll och handboll och vi åkte runt på cuper i Sverige och Tyskland. Jag tror att han själv kände sig som alla andra och mådde bra.
Det var när han som 12-åring skulle prova ut en ny medicin, eller om orsaken var en envis maginfluensa som härjade i skolan, som de tunga åren började. Kroppen kunde inte behålla medicinerna och njuren som han hade fått av mig började stötas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar