söndag 28 december 2014

Några eftertankar om uppbrottet

Jag skrev i mitt tidigare inlägg om uppbrott att han egentligen är en snäll människa som gör så gott han kan. Nu när jag har fått tid att reflektera över allt inser jag att han inte alls är sådan. Det är bara en fasad för att komma åt det han uppsåtligen är ute efter.

Det han berättat om sina tidigare kvinnor och det han gjort mot mig fick mig att inse att han har nån form av personlighetsstörning och saknar totalt empati för andra människor. Han hittar det som är sårbart hos någon och sedan gräver han i såren för att göra dem mer sårbara och till slut resignera och ge honom det han vill. Men han gör det så raffinerat att man verkligen tror att man själv är med på noterna. Utan att gå in på vad det är, vet jag nu precis vad han ville av mig. Det handlade om två olika angelägenheter och främst det ena hade kunnat sluta i total katastrof för min del.

Jag är verkligen glad över att jag har människor i min närhet som är experter på den här typen av människor och som hjälpt mig att öppna ögonen. För när man är mitt i det själv blir man skuldsatt för att man misstänker att nåt inte är bra. Det är så de gör - vänder allt emot en. När jag har ifrågasatt honom har han bara slängt tillbaka min ängslan mot mig och låtit mig ta hand om den. Hade han varit en ansvarsfull människa hade han tagit min oro på allvar och vi hade löst den tillsammans. För det är så man gör i sunda förhållanden. Men så gör inte dessa människor. De skapar oreda i allt det man lärt sig är rätt och riktigt och sänker på så sätt självtilliten så man själv börjar undra vad man gjort för fel. Sen går de in i ett martyrskap för att ge en dåligt samvete för att man överhuvudtaget kunde misstänkliggöra dem på något sätt.

Det var ett ofantligt jobbigt beslut att slänga ut honom, men jag är glad att jag gjorde det. Och jag är glad över att jag har familj och vänner som stöttat mig i detta. Det hade blivit extremt tungt annars. Men framför allt är jag glad över att jag vågade ta steget innan det gick för långt. Nu kan jag ta itu med alla studier som jag halkat efter med, jobba upp min ekonomi och bygga upp mig själv.

3 kommentarer:

  1. Mia Mia, Det var värst vad du kastar skit nu, Det enda jag har gjort mig skyldig till är att jag har älskat dig. Att du sen väljer att glömma sanningen är bara tragiskt. Jag förmodar att denna kommentaren försvinner lika snabbt som den har lagts upp. Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit under en lång tid med dig. Att du sen inte har trott på det kan jag som sagt inte göra något åt. Jag har aldrig haft några baktankar annat än jag tyckte vi var perfekta för varandra, Jag öppnade upp både mig själv och min familj, Vi älskade dig. Du gör mig ledsen och bedrövad när du håller på så här.
    Mvh
    Mats

    SvaraRadera