Förvandlingar

När jag går hemifrån blir jag en annan person än den jag är när jag är ensam hemma. Det handlar inte om att sätta på sig en mask, som många kanske gör i olika sammanhang. En mask är lätt att ta av och på beroende på sammanhang. Nej, det handlar snarare om att förvandlas till en annan person. Låter kanske som ett schizofrent beteende men det har jag varit tvungen att utveckla för att klara av tillvaron. Men också för att förenkla för andra.

Normalt sett undviker människor i allmänhet det hemska och det som är svårhanterligt. En ren överlevnadsteknik. Att inte vilja eller kunna se det svåra som andra upplever är alltså inget onormalt alls. Och jag begär inte heller att andra ska förstå. Det hade varit att begära alltför mycket. Det är lätt att tro att tiden läker alla sår. Men ett sånt här sår läks aldrig. Det spelar ingen roll hur många år som gått, den slutgiltiga läkningen kommer inte förrän den dan jag dör. Så för att kunna vara i sociala sammanhang förvandlar jag mig till en lättare gestalt av mig själv när jag möter andra. Samtidigt är det en befrielse att kunna komma ifrån mig själv emellanåt. Sorgen kan givetvis inte försvinna på nåt sätt, men jag packar in den och förvarar den i ett slutet rum utan insyn istället. Detta går helt per automatik nu för tiden.

Jag har försökt att söka efter den jag en gång var, men inser att den personen är borta för alltid. Naturligtvis är det så för alla; att erfarenheter i livet utvecklar oss på olika sätt. Identitetskriser är en del av livet och en måttstock på vårt eget framåtskridande. Så är det naturligtvis även för mig, men det är inte riktigt det jag menar. Den personen jag saknar är den jag var tillsammans med Pierre. Den delen av mig som dog tillsammans med honom.

När vi låg på golvet och vek oss av skratt för något vi hade sett på TV, eller när han skulle lära mig dansa psykedelisk stamp och vi nästan kissade på oss av skratt. Några minnen som fastnat. Det var alltid mycket känslor med Pierre. Mycket oro med hans sjukdom, sorg för hans missbruk, men också mycket lycka och skratt. Han var en kreativ, rolig och intelligent känslomänniska som kämpade med sig själv.

Livet är en ständig förändring för individen och bara genom att verkligen förstå och lyssna till sig själv kan man hitta den sanna delen av jaget. Då kan man också vara sann i sina relationer med andra. Jag är på väg men långtifrån framme ännu. Nya relationer kommer och går vilket man får förhålla sig till på olika sätt. Det är sånt man oftast inte tänker på alls under normala omständigheter, men jag har fått omvärdera många relationer under de här fyra senaste åren och det har varit alldeles för många.