Sorggrupp

Pierre, 20 år.

Idag var jag på frukostmöte med sorggruppen igen. Fjärde gången på ett år, men jag har bara varit med två gånger. Båda gångerna jag missat har berott på min pappa; första gången körde jag och hämtade honom från sjukhuset efter att han hade tappat synen. Det blev så sent på natten så jag behövde sömnen på morgonen. Andra gången var den 7 februari då min pappa dog.

Vi är fem mammor som alla förlorat söner och det som är så bra med en sån här grupp är att vi förstår varandra på ett sätt som andra aldrig kommer att kunna göra. Vi vet att sorgen aldrig försvinner utan att den ligger konstant under ytan och kan bryta ut när som helst. Det spelar ingen roll hur lång tid som gått. Andra människor kan uppfatta en som om man lever helt "normalt", men det är ingen som kan se den svarta stenen under huden, i hjärtat. Det är såna saker som är skönt att kunna prata med andra om med samma erfarenheter. Igenkänningen av våra erfarenheter är stor och det är bra att veta att man inte är galen, vilket man lätt kan tro att man är av vissa tankar.

En av mammorna hade en son som var ganska känd inom vissa grupper i musikvärlden. Hon lyssnar ofta på sin sons musik och berättade att hon upplevde olika känslor beroende på hur hon mådde. Det här kunde jag känna igen mig i - jag lyssnar också ibland på den musiken Pierre hade börjat göra. Ikväll kändes det väldigt hemtamt och för en stund verkade livet normalt och han hade kunnat komma in genom dörren i vilken sekund som helst, precis som vanligt. Han var så nära att jag för ett ögonblick fick känslan att han fortfarande levde.