Svängningar

Nu svänger livet neråt igen. Förra veckan kände jag mig stark och konstigt nog lycklig. Det berodde främst på att jag insåg att jag hade så många fina och kärleksfulla människor i min närhet. Livet andades tillgivenhet och ömhet och jag såg en ljus framtid.

Nu känns det inte så längre. Naturligtvis är jag glad över att fortfarande ha dessa människor i mitt liv, men det känns inte som om tanken orkar bära upp den lyckan längre. Ett stort mörker föll över mig. Saknar Pierre och min mamma och pappa. Och jag saknar kärleken i mitt liv. Känner mig ensam.

Igår såg jag honom kyssa en annan kvinna. Han som en gång var min stora kärlek. Varför skulle han inte göra det? Det har gått över tre månader sen vi separerade och han har all rätt att leva sitt liv precis som han vill. Men jag kunde aldrig föreställa mig hur starkt det kunde påverka mig. Det krossade mig fullständigt igen. Trots att jag själv blivit uppvaktad vid ett flertal tillfällen, kan jag inte ens tänka tanken på att vara tillsammans med en annan man. Jag antar att det går över med tiden. Det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom, men vill komma ifrån de här plågsamma tankarna. Snabbt!

Idag var jag hemma hos min pappa och för första gången sen hans bortgång började jag röja upp lite. Jag bäddade sängen och la över ett överkast och tömde frysen på det lilla som fanns där. Sen åkte jag ut till kyrkogården och placerade några fina plastblommor som han hade hemma, vid graven. Nu ser det ordentligt ut där. Jorden är tillplattad och slät, inte alls som de slarvigt ditlagda jordklumpar som fortfarande fanns där en vecka efteråt. Vet inte om det berodde på att jag ringde och påpekade det eller om de har som rutin att göra i ordning efter ett tag. Men det såg verkligen bedrövligt ut efter begravningen. Var också vid Pierres grav och såg att någon har lagt en kruka med små påskliljor i urnan. Det var fint.

Begravning igen

Pappa, 17-18 år

Nu hoppas jag att livet, ödet, universum, änglarna, döden och Gud förstår att jag fått nog av begravningar. Tänker inte vara med och planera en enda till för någon närstående. Nästa jag medverkar i är min egen - men inte de närmaste 40-50 åren ännu. För jag har beslutat mig för att börja leva. Efter att sorgen sörjts ut ska inga fler depressiva eller negativa tankar få styra mitt liv längre.

Min pappas begravning var mycket vacker, varm och kärleksfull. Det berodde dels på att prästen, som är min underbara samtalspräst, lade ut texten om min pappa väldigt fint och dels på musikern som spelade min pappas favoritlåtar på knappdragspel.

Min pappa hade egentligen enbart ett önskemål till sin begravning; att låten Iltatuulen viesti skulle spelas. Eftersom han själv spelat knappdragspel i sitt liv tyckte jag att det vore en fin hyllning till honom om någon kunde spela den på knappdragspel. Det tog ett tag, fast med mycket hjälp av andra duktiga musiker, att hitta någon som hade tid just då.

Min pappa sjöng ofta, så jag tyckte att vi skulle hylla honom genom att sjunga den för honom. Jag visste att det kunde bli svårt att klara av att sjunga, men minns att jag tänkte att inte tänka alls och bara sjunga. Och det gjorde jag. Jag hörde att andra föll in i sjungandet.

Dragspelaren spelade fantastiskt vackert! Det var inte bara musik, det var ren kärlek som strömmade ut ur fingrarna på honom. Alla blev berörda av hans spelande. Han spelade ytterligare en låt, Metsäkukkia, och jag kunde se min pappa sitta där och sjunga med.

Allt var väldigt varmt och kärleksfullt, precis så som min pappa var. Jag tror han var nöjd.

Förnimmelser

Inatt när jag höll på att somna fick jag förnimmelser av känslor som härrörde min pappa. Det var inte någon dröm som jag upplevde det, utan realistiska, starka avtryck från honom.

Jag fick smärtor över bröstet och ett hårt tryck som gjorde det svårt för mig att andas. Var det hans känsla när han dog eller är det en ångestreaktion från min sida? Vet inte, men efter det upplevde jag det som att han var fast i ett litet, rektangulärt, mörkt utrymme och hade svårt att ta sig därifrån. Det här var väldigt verkligt för mig hela tiden, måste jag tillägga. Inte som i en dröm utan som i vaket tillstånd. Svårt att förklara på annat sätt.

Jag sa åt honom att han skulle söka efter ljuset och gå åt det hållet. Fick sen känslan av att han inte kunde hitta det. Det gjorde mig lätt panikslagen för det var ungefär det jag kände att han höll på att bli. Då skrek jag efter min mamma, att hon skulle hjälpa honom och sen minns jag inget mer.

Den senaste tiden har jag haft stora problem med sömnen, vaknar ofta och ligger klarvaken ett tag. Inte så konstigt alls egentligen, för det har varit mycket att ordna med fram till begravningen på fredag. Jag har stängt av känslorna och håller ihop för att orka. Egentligen är det inte alls konstigt då att sådana intryck visar sig på natten.

Den senaste tiden har det också kommit märkliga känslor till mig som jag inte funderat över tidigare.
Till en kompis sa jag att jag kände att min pappa är lite irriterad på mig för att han inte hamnat i jorden ännu. Det var verkligen en känsla jag kände starkt då. Han var en anspråkslös man och ville inte ha nån stor uppmärksamhet runt sin person. Nu hoppas jag att han förstår att jag vill göra det här sista för honom så fint som möjligt. Jag sa också att det kändes som om jag var på väg mot en stor sanning av nåt slag och att jag visste att det lät knäppt.

Har ingen aning om vad det är som händer men vet också att jag måste börja leva. De här fyra senaste åren har varit i en så nedåtgående spiral och min pappas död hade kunnat bli spiken i kistan för min del också. Men en känsla av liv tog tag i mig och jag insåg, för alla som dött så är det min skyldighet att göra det absolut bästa jag kan av mitt liv och hitta min plats på jorden.

Existentiell röra

Världen är i oordning. Världen är kaos. Tänker framåt och tänker bakåt och glömmer helt att vara i nuet. Minns inte vad jag var på väg att göra eller vilken dag det är. Vaknar före halv 5 på morgonen och går och lägger mig 10 på kvällen. Ingenting är som det ska, min pappa är också död nu och jag står ensam, föräldralös.

Stå stark! Håll ut! Ljusare tider kommer att komma, men hur ska jag orka mer. Fyra begravningar och en stark förälskelse med ett plågsamt uppbrott på fyra år. JAG ORKAR INTE MER!

Ta dig samman! En dag i taget. En sak åt gången. Håll i orken mellan energisvackorna och gör det du måste. Så får jag göra.

Pappa

När folk har frågat mig om hur mitt förhållande till min pappa var, har jag sagt att han ofta var frånvarande. När jag var liten jobbade han periodvis på andra orter och kom bara hem på helgerna. Det var så jag minns det. Men det är förmodligen en väldigt generaliserad bild av verkligheten men jag minns att det var min mamma och jag den mesta tiden och att han fanns med oss ibland.

Det finns en annan sida som jag också kommer ihåg. Jag minns inte att han lekte med mig, men däremot lärde han mig att spela schack när jag var i 7-årsåldern. Vi satt ofta och spelade, han och jag. Vet inte hur vanligt det är, men vår familj har nog aldrig varit direkt "vanlig".

Han hade gammaldags, konservativa värderingar. Han skulle aldrig ha lämnat oss, min mamma och mig. Män som lämnade sina familjer gav han inte mycket för. Han var en trygg klippa som fanns där för oss hela tiden.

Däremot har det funnits många kvinnor i hans liv, både före och efter min mamma. Han var en snygg och charmig man och fram till sin död hade han en "flickvän". Det var inte långa perioder han var ensam.

Minns också att han alltid var glad eller förnöjd. Han klagade aldrig. Jag kan inte minnas att han var arg, mer än en enda gång när jag var 12 år gammal och hade druckit mellanöl med mycket äldre kompisar. Då hade jag somnat i en lekstuga och han var och hämtade mig. Den gången gav han mig en örfil. men det var första och enda gången någonsin. Jag tror att han helt enkelt var rädd för att något skulle hända mig.

Han var en intelligent man som borde ha fått chans till att studera. Som 8-åring löste han matteproblem och upptäckte fel i matteböckernas facit i skolan. Han sa att han hade velat bli ingenjör, men att växa upp i fattiga förhållanden med en ensamstående krigsänka till mor, spär inte på de möjligheterna. När han blev gammal nog fick han börja dra in försörjningen.

Han var inte särskilt "kramig" och blev ganska förlägen när jag kramade honom när vi sågs. Men det är säkert en följd av att ha vuxit upp under karga förhållanden i efterkrigstidens Finland. Under finska vinterkriget var han evakuerad till en herrgård nånstans i mitten av Finland. Herrgårdsparet hade blivit så förtjusta i den här 5-åringens lockiga anlete så de ville adoptera honom, men min farmor hade sagt nej. Ryssarna hade invaderat byn de bodde i och betedde sig svinaktigt i min farmors hus. Bl a använde de vinden som toalett eftersom det var för kallt för att gå ut och uträtta sina behov på utedasset. Jag kan med fasa tänka mig in i den situationen som min farmor och pappa möttes av när de kom tillbaka hem.

Det var egentligen först när min farmor dog som vi började prata med varandra. Jag har svårt för att minnas tid bakåt, men tror att det var ungefär 15 år sedan. Vi bilade till Finland och bodde i min farmors hus och till skenet av oljelampan satt vi och pratade på kvällarna. Efter det har vi haft bättre kontakt och kontakten har varit mer tät den senaste tiden då jag hjälpt honom en del. I sommar skulle han ha fyllt 80 år.

Lördag den 7 februari

Idag var en dag som var helt inplanerad med aktiviteter. På fm skulle jag iväg på ett frukostmöte, sen iväg på en bussresa till akvarellmuseet i Skärhamn med en väninna och senare på kvällen middag med henne och hennes sambo. Men det blev ingenting av något av det.

Min samtalspräst har dragit ihop en grupp på fyra mammor som alla mist sina söner. Vi brukar träffas till frukost i Gustavigården vid Domkyrkan och det har vi gjort några gånger under det här året nu. När jag sist var på samtal hos henne (ja, jag går där fortfarande) och hon nämnde det här datumet kände jag att det är nåt med den här dagen, men kunde inte komma på vad det var. Flera dagar senare kom jag på att det var min svärmors födelsedag. Hon skulle ha fyllt 77 idag.

Inatt hade jag kaotiska drömmar igen. Vill minnas att en begravning var inblandad på nåt sätt, men inte riktigt hur. Så när samtalet kom tjugo i åtta i morse förstod jag redan i mitt innersta. Det var en jourläkare som ringde från min pappas bostad. Han hade avlidit på natten. Det var hans särbo som hade larmat.

Jag pratade med honom senast i torsdags kväll. Han mådde kanske inte jättebra men var ändå glad över att ha fått tillbaka synen efter två grå-starr-operationer. Han hade till och med kört bil själv nu. Vi hade haft ganska mycket kontakt den senaste tiden just på grund av att han inte såg så bra. Jag har hjälpt honom med räkningarna och kört honom fram och tillbaka till sjukhuset, vilket jag är tacksam över nu.

Vet inte om han hade känt något på sig igår, men han hade bett sin särbo komma hem till honom. Han hade varit ovanligt trött och gått och lagt sig redan strax efter nio, vilket var ganska ovanligt. I morse hade hon vaknat vid halv sex och gått ut med hunden och när hon kom tillbaka satt han inte i soffan som han brukade. Hon hade gått in i sovrummet och förstått att, som min pappa skulle ha uttryckt det "Loppet är kört".

När jag kom dit hade jourläkaren precis åkt och polisen var där. Det är kutym när någon dör hemma och inte på t ex sjukhus. Men jag var inne vid två tillfällen och tog farväl av honom. Pratade med honom och bad honom att hälsa alla där uppe. Jag var tveksam först om jag skulle åka hem till honom när läkaren ringde. Gick runt här hemma och visste inte vart jag skulle ta vägen. Men jag är tacksam för att jag åkte dit ändå och fick ta farväl av honom i hans egna miljö istället för ett arrangerat avsked på en okänd plats. Det kändes inte lika hemskt. Nu vet jag inte om det beror på miljön eller för att jag redan varit med om det mest hemska avsked man kan ta av någon, men det kändes ändå naturligt på något sätt.

Sen kom en begravningsfirma och hämtade honom och körde honom till Rättsmedicin för obduktion och fastställande av dödsorsaken. Vi tömde kylen och soporna och jag körde hem hans särbo med hans bil, åkte tillbaka och lämnade bilen i garaget och tog spårvagnen hem.

Min mamma dog på min pappas födelsedag och min pappa dog på min svärmors födelsedag. Vad är sannolikheten för att sådant ska hända?

Nu låter jag frid vara över hans minne.

I drömmen är Pierre nästan alltid barn

Inatt drömde jag återigen om Pierre. Det var ett tag sen nu, åtminstone som jag kan komma ihåg, men det har varit så mycket annat som fångat min uppmärksamhet senaste tiden.

En sak som slog mig under dan när jag funderade över drömmen var att jag oftast drömmer om Pierre som liten. Då är han alltid runt 6-årsåldern och det har bara varit nån enstaka dröm där han varit äldre. Vad beror det på? Han transplanterades med mig som donator när han var 6. Kan det ha med det att göra? Det var de följande 6 åren vi hade det som bäst, utan några större problem eller komplikationer som krävde sjukhusvård.

Drömmen är något vag på många ställen men jag ska försöka att återge den så bra jag kommer ihåg den.

Vi bodde i Rom av nån märklig anledning. Pierre var på dagis och jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men när jag skulle hämta honom, jag stod på en kulle, såg jag att hela torget där han befann sig var fullt av IS-terrorister. Folk drog mig bort därifrån trots att jag ville ned och jag blev meddragen bort, bort. Vi sprang och sprang och till sist kom vi till en byggnad där vi gömde oss. Där fanns en TV-skärm som tillhörde en övervakningskamera från något okänt ställe.

Vi tittade på TV-skärmen och där kom en rad med barn som höll vuxna kvinnor i händerna. Då såg jag Pierre gå förbi, hållande en sjuksköterska i handen. Han såg trygg ut. Jag hoppade upp och skrek "Han är inte död! Han är inte död!". Flera barn och kvinnor gick förbi och jag kände en stark glädje över att de alla levde och att Pierre hade sett så trygg ut. Glädjen försvann dock när det efter dem kom helt svartklädda män med gevär i händerna. Sen blev drömmen väldigt kaotisk och jag minns att det sköts och jag var med på något sätt för att få bort terroristerna, men minns inga fler detaljer.

Det jag minns är hans trygga ansikte. Och kanske det var en hälsning att han har det bra. Jag vill hoppas på det i alla fall.