Hälsa - en följetong

Vid nionde besöket hos akupunktören var jag tvungen att säga stopp. Min ekonomi klarade inte mer. Nu 2 ½ vecka efter det har smärtan i fötterna tilltagit och eksemen har haft ett utbrott men lagt sig igen. Så visst gjorde akupunkturen verkan. Jag känner mig också mycket starkare i kroppen (förutom fötterna) och mentalt, trots att jag bryter samman emellanåt. Men jag har lättare för att återhämta mig och kan alltid påbörja behandlingen igen ifall det skulle bli mycket värre.

En vilja till att börja leva har tagit form. Jag börjar planera för framtiden på ett sätt som jag inte gjort tidigare och ibland kan till och med en lyckokänsla anas nånstans djupt där inne. Jag gissar på att det är många som inte vågar bejaka såna känslor när man samtidigt sörjer, det har naturligtvis inte jag heller kunnat göra tidigare. Men målet är väl ändå att välkomna livet och göra det bästa av det. Det tar lång tid att komma dit. Jag har som jag tidigare skrivit fått massor av hjälp av både arbetsterapeuten, som jag var hos sista gången igår och prästen, som jag träffar varannan vecka ung nu. De har gett mig verktygen för att komma dit jag är idag. Jag kan skratta lika lätt som jag kan gråta nu. Och jag har accepterat att jag är som jag är.

Tidigare blev jag frustrerad över att jag inte klarade av lika mycket som jag alltid har gjort och det ökade stressen och frustrationen ännu mer. Men jag har kommit till en punkt där jag förstått att jag på inget sätt kan forcera mig själv till att göra mer än det jag orkar. Kanske jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men då är det så.

Var också hos läkaren på vårdcentralen och påpekade mina onda fötter. Hon är en mycket farmakologisk läkare, vilket de flesta är, och har svårt att se alternativterapier som en valmöjlighet. I alla fall skulle hon skriva en remiss till ultraljud, eftersom hon inte trodde att det var ortopediskt. Det tror inte jag heller. Så vi får se vad det blir av det.

Ett avslut

Idag var min äldste son och jag på två olika banker för att avsluta Pierres konton. Trots att jag känt mig relativt stark den senaste tiden var jag oförberedd på den känslostorm som kom och bröt ned mig. Jag märkte på den unge banktjänstemannen att han inte riktigt visste hur han skulle agera, men han gjorde det ändå på ett respektfullt sätt. Han stod tyst kvar och väntade tills vi var färdiga att gå ut. Ett mycket enkelt sätt att visa medmänsklighet och deltagande med en person man inte känner alls. Det fanns en ömsesidig förståelse mellan oss.

Varje gång som något med koppling till Pierre avslutas, ges sorgen en stark skjuts uppåt. Men samtidigt kommer man också ett steg närmare att leva i harmoni med sorgen. Det är inte en enkel process och jag förstår varför många i sorgesituationer bara vill avsluta allt så fort som möjligt - det är enklare att gräva ner smärtan och låtsas att den inte finns, än att konfrontera den. Men den kommer. En sorg ligger alltid och sliter om man inte tar tag i den. Antingen som fysiska eller psykiska sjukdomar. För man kan inte hejda den, lika lite som man kan hejda glädje eller ett skratt.

Hand i hand med döden: visste han?

Pierre, 20 år - med nystajlade

ögonbryn.

När Pierre var i 4-5 års-åldern sa han till sin morfar, "jag kommer inte att bli gammal." Hur kan en så liten kille komma på en sån sak att säga? Jag har funderat och undrat om det kan ha varit nån annan vuxen som sagt det på skoj när han har varit extra busig, men med tanke på hans sjukdom tror jag inte det. Han var inte heller så sjuk då att det skulle varit påtagligt för honom själv rent fysiskt.

Jag tror helt enkelt att han visste...

För någon månad sen såg jag ett program på Axess TV, "Vet(en)skapen om själen, en undersökning om liv och död". Det var mycket intressant för det stärkte min tro att vi inom 50-100 år har fått vetenskapliga bevis på att själen finns. Det finns ett uttryck som säger att barnen är själens spegel, för innan logiken börjar ta över vid 6-7 års-åldern lever de enbart på känsla och spontanitet. Är det så att vi är medvetna om vår själ före den åldern? Jag tror det.

Pierre var väldigt själslig under hela sitt liv. Han skrev mycket, både texter och musik, och i flera av hans texter skildrar han att hans öde är skrivet. Två och ett halvt år före sin död, 20 år gammal, skrev han, "Jag är rädd för livet. Jag är orädd för döden" och ett år före i en låt "Jag svär, mitt öde är redan skrivet...". Hade han redan förlikat sig med döden?

Före min mamma dog, eller rättare sagt före hon råkade ut för olyckan, berättade hon för sin väninna att hon hade drömt om sin mamma och att hon skulle komma och hämta henne. Drygt en månad senare var hon död. Under alla dessa år har jag inte drömt om min mamma. Inte förrän på vintern nån gång före Pierres död. Hon satt i soffan och vände sig om mot mig och log, men hon sa inget. Jag förstod inte alls vad det betydde då, men efteråt har jag funderat. Hon var inte här för att hämta mig, men vad ville hon säga mig? Att jag inte skulle oroa mig för Pierre, hon skulle ta hand om honom? Eller att han får chansen att återfödas i en frisk och stark kropp?

Jag söker fortfarande efter svar som kan ge mig ro att leva med sorgen och jag tror att jag närmar mig.

Hälsa

Någonstans inom mig visste jag att min hälsa var i fara. I form av drömmen som jag beskrev den 18 november, där min inre papegoja, som enbart säger det folk vill höra, var så medtagen att den inte gick att väcka till liv trots att den fick vatten. Man tolkar drömmar symboliskt och de tre lagren var mina skikt, det yttre, det inre och det allra mest dunkla. Det inre skiktet var döende.

Hur illa det är vet jag inte riktigt, men min livsenergi är fortfarande låg och att allt inte står rätt till där inne har jag fått bekräftat av både akupunktören och på vårdcentralen. Men nu tog jag ett besked i lördags eller kanske det var en insikt som kom till mig om att jag vill fortsätta leva. Tidigare har jag inte känt något sådant, så nu kanske det vänder till det bättre helt enkelt för att jag vill det. Viljans makt är stark.

Akupunktören kämpar fortfarande efter fem behandlingar med att stärka lungorna och njuren, men hon visste redan från första besöket att det var det som var det fysiska problemet med mig. På vårdcentralen togs det prover på mig vilka bekräftade det jag redan hade fått reda på, att njuren var försvagad. Bara nån månad efter Pierres död konstaterade de att jag hade lungsäcksinflammation, vilket jag har skrivit om tidigare. Det var de inre skriken som aldrig fick utlopp. Min kropp har inte läkt ännu, utan den har försvagats ytterligare.

Jag hade ytterligare en stark dröm en tid efter den här med skikten. Då hade jag ett litet infekterat sår till höger på magen. Det var nåt gulvitt inuti, så jag klämde ut det. Jag trodde det var var. Men det visade sig inte vara något var utan en likmask. När jag klämde mer på det vällde det ut likmaskar. En stark, obehaglig dröm, men efter att ha läst i drömboken om vad maskar i kroppen betyder, så är det inte något farligt eller otäckt utan det betyder att kroppen läker.

Min hälsa är inte ok och min själ mår inte heller bra, men istället för att säga det folk vill höra kan jag bara säga att "jag kan inte med ord säga hur dåligt jag mår, så jag säger ok eller bra".

Jul igen

Det är tungt med julen, trots att jag inte lägger så stor vikt vid den längre. Eller tror mig göra så. Jag har alltid sett julen som en glädjens och familjens högtid och förmodligen är det just därför som jag blir ännu mer deprimerad. För jag kan inte känna någon glädje, känner knappt nån motivation över huvudtaget att gå vidare. Jag bara är, och gör några ynkliga försök till att leva ett "normalt" liv, vad det nu kan vara.

En sak är säker; jag måste skaffa mig nya traditioner i framtiden om jag inte ska gå under helt under julhelgen. Jag önskar så att Pierre kunde sätta nyckeln i dörren och säga "Mamma, jag är hemma nu", och ta mig ur den här mardrömstillvaron. För så här orkar jag inte ha det.

Akupunktur

Igår var jag på akupunktur för första gången i mitt liv. Efter att ha läst Eva-Marie Janelos bok "Känslomässiga ärr - läkning genom österländsk visdom" tänkte jag att det kunde vara en idé att se om akupunktur kan få mig att bli starkare och ta mig igenom den här håglösheten. Hon rekommenderade en läkare i kinesisk medicin, Jun Ren, här i Göteborg som hon kände väl.

Jag var där i två timmar. Berättade om det som hade hänt och hon undersökte mig, först genom att känna på pulsen och sen titta på tungan. Hon hade svårt att hitta pulsen på fem av de sex ställen som hon kände på, dvs jag har en svag Qi, livsenergi, vilket stämmer väldigt bra. Tungan var något svullen och röd på toppen, annars bra. Utifrån detta avläste hon att jag hade för mycket hetta i kroppen, vilket också stämmer väldigt bra, jag är varm och blir lätt varmare vid ansträngning. En t-shirt under kappan räcker för mig när jag går ut.

Efter det satte hon först nålar i nacken på mig, bl a på ett ställe som skar som knivar när jag var på massage en gång. De satt på i ca 20 min skulle jag tro. Sen var det framsidan på utspridda ställen från hjässan till fötterna.

Vad vi nu ska jobba tillsammans på är att stärka lungorna och njuren i första hand. Lungorna som symboliserar metall är det som skyddar oss och blir starkt påverkat vid sorg. När lungornas förmåga försvagas visar det sig även som hudproblem (mina eksem) och man är mycket mer mottaglig för omvärldens problem, vilket också leder till en negativ spiral.

Igår när jag gick och lade mig funderade jag lite över det jag fått veta och framför allt lungornas betydelse. Någon gång i tiden har vi insett vikten av lungorna även här i Sverige. Just orden som andedräkt och andning är väldigt starka. Ande-dräkt - visar vår utandning hur vi mår i anden? Andning - är det ett begrepp som säger att vi tar in hela universum i vårt system, för är inte luft en del av universum?

Eftersom jag bara har en njure är det inte heller så konstigt att obalansen märks mer vid sorg och chock. Mina onda fötter och tinnitusen är ett resultat av det.

Det kändes så skönt att få en "diagnos", så jag var nära på att börja gråta och framför allt kändes det skönt med vetskapen att det går att stärka upp och balansera det obalanserade genom akupunktur och kost och örter så småningom. Det kommer att resultera i att det blir lättare att hantera sorgen - för kropp och själ hänger ihop, det går inte att komma ifrån.

Svensk medicin baseras mest på läkemedel (min erfarenhet). Jag är glad att jag slipper proppa i mig en massa läkemedel, för blodtryck, smärta, ångest, sömnproblem, förstoppning mm mm... För det vill jag inte ha.

Hon ville avvakta med örter för att först se hur jag reagerar på akupunkturen. I morse vaknade jag med ett hettande ansikte, såg ut ungefär som en som går på antabus. Just nu ska jag undvika viss sorts mat. Åt rester igår som innehöll sådan mat, så det kanske var det. Får berätta det nästa vecka.

Drömmen som fick mig att fundera över kommunikation

Jag var i en stor galleri eller shoppingcenter och det jag kommer ihåg därifrån var att jag hade så mycket att göra att jag glömde att ge vatten och mat till några djur som jag hade hand om. Drömmen hade ett längre intro, vilket jag inte kommer ihåg, men det var det här som fastnade.

Djuren hade jag i en märklig korg med våningar. Överst fanns en papegoja och en råtta sida vid sida, under bodde ytterligare en papegoja och i botten ett djur som jag inte visste vad det var för något. Men det var så skumt och mörkt att jag inte kunde urskilja vad det var för djur.

Eftersom jag hade varit så upptagen och glömt mata djuren såg jag hur de mer och mer tappade ork och livskraft. Den översta papegojan gjorde ett utfall mot mig och bet mig i bröstet vid hjärtetrakten. Jag skyndade mig att leta efter vatten och gav papegojan och råttan. De slängde sig över det och drack glupskt. Papegojan under var så svag och döende att den inte klarade av att dricka. Det var ett skynke över den understa våningen och när jag lyfte på det var det kändes det bara ondskefullt.

Jag begav mig ut för att leta efter mat till djuren men hamnade i en trång husvagn där jag fick besök av en gammal zigenarkvinna. Hon skulle hjälpa mig med smärtan i mina fötter.

Pierre som var i 2-årsåldern hade försvunnit in i ett annat rum som visade sig vara mitt och Marcus sovrum i Partille. Han stod längst bort mot en vägg med ryggen emot mig och jag kunde inte nå honom. Jag gick tillbaka till rummet med zigenarkvinnan, men hon var borta liksom min plånbok. Istället satt där en yngre kvinna. Jag försökte konfrontera henne för att fråga vart den andra kvinnan tagit vägen och var min plånbok fanns, men hon vägrade att svara. Då blev jag vansinnig och bankade henne huvud mot väggen gång på gång.

Känslan jag fick när jag vaknade är att jag ska nog vara försiktig med vissa saker och att jag glömt att tillgodose vissa delar av mig själv. Några symboler är fortfarande oklara, bl a råttan och papegojan, så jag har bokat ett drömlexikon på biblioteket.