Begravningen

En av de sista bilderna som tagits på Pierre.

Idag var de tre år sedan jag begravde mitt barn. Jag minns inte tiden före eller efter så tydligt men själva begravningsceremonin och jordfästningen är glasklar. Förmodligen kommer den att vara det resten av mitt liv.

Det kan hända att jag skrivit om detta förut också och då får det bli ytterligare en upprepning. Kanhända minns jag det på olika sätt från år till år också men behovet av att få skriva av mig är fortfarande lika stort.

Samma präst som en gång döpte Pierre utförde även begravningen. Det var samma präst som även hade vigt mig och min man, döpt vårt första barn och både konfirmerat och begravt min man och begravt både min svärfar och svärmor. Under loppet av 33 år. En trygghet som en gång sa till mig att det finns ingen mening med dödsfall orsakade av olycksfall. Ingen gudomlig plan. Han körde mig hem efter att vi fått besked om att min man var död och talade om för mig att allt som vi hade haft osagt fick jag försöka reda ut genom att på egen hand föra diskussioner med honom. Det här har jag försökt att göra även med Pierre, ibland får jag svar, ibland inte. Men alltid brister mitt hjärta.

Begravningsbyrån missade att sätta på ljudet i början på den låten som Pierre hade gjort när det var dags för alla att ta farväl vid kistan. Jag reflekterade över det och kände irritation eftersom det var det mest personliga under hela begravningen. Pierre hade själv gjort text och musik och det var hans röst med personliga erfarenheter som hördes i kyrkan. De borde ha tagit det från början istället för att låta början försvinna.

Alla hans vänner var där. Jag hade stöttning av mina vänner, min familj och samtalspräst. Sköterskor från Östra var där. Pierres släkt var där förutom farmor och morfar. Kanske är det bättre när man är äldre att inte bli bryskt påmind om det hemska som skett. Att i sin sinnevärld kunna fortsätta tro att allting är som förut. Ibland önskar jag själv att jag var där.

Bilden som jag vaknade med idag var inte från begravningen utan från när vi var och tog farväl av Pierre på lasarettet i Uddevalla. Han låg där, kall och blek med en blodutgjutelse på kinden. Det var så han hade somnat in. Liggandes med kinden mot golvet. Jag önskar att jag kunde radera ut den här bilden ur huvudet, men just nu är den lika tydlig som för tre år sedan.

Jag har haft ett långt uppehåll i skrivandet vilket har berott på att mitt liv fortsätter med omtumlande och omvälvande händelser, vilket jag periodvis har haft svårt att hantera. Det skriver jag inte om nu. Det får räcka för den här gången.

Grattis på 25-årsdagen... eller?

Pierre på permission hemma från kuvösen. Vi jämförde hans 

storlek med en toffel strl. 46. Vid den här tiden hade han en

mängd olika mediciner som han skulle ha varannan timme;

natrium, natriumbikarbonat, urindrivande mm mm. Kommer 

inte ihåg allt, men det var ofantligt tröttsamt.

Idag skulle vi haft ett stort kalas. Idag är det Pierres 25-årsdag. Just vid den här tiden för 25 år sedan låg jag förlamad från midjan och ner, medans Pierre lades in i en kuvös uppe på neonatal på Östra. Han var så liten, vägde bara 2340 gram eftersom han togs ut 7 veckor i förväg.

Jag vet inte om jag redan skrivit om det här, men i så fall blir det en upprepning. Det upptäcktes efter någon dag att allt inte var riktigt ok med honom. Han gick upp i vikt istället för att gå ner som alla nyfödda gör. Det berodde på att vätska stannade kvar i kroppen på honom och en natt blev jag väckt för att hans kaliumvärden var alarmerande höga. Det fanns en risk för att de skulle behöva byta blod och då skulle jag självklart vara donatorn. Men det rättade till sig och det behövdes aldrig utföras.

Levern var förstorad och njurarna fungerade inte. Förmodligen pga att jag hade haft föreliggande moderkaka under graviditeten. Jag var tvungen att ta det lugnt eftersom risken för missfall var stor. Jag hade en hel del kraftiga blödningar under tiden och förmodligen var det dem som orsakade att han fick syrebrist och levern och njurarna tog smällen. Den sista blödningen var så kraftig att de övervägde att ge mig en blodtransfusion när jag kom in på sjukhus. Den gången blev jag kvar där tills det blev planerat kejsarsnitt i vecka 33.

Utsikterna för hans överlevnad var små. Vi fick domen bara efter några dar; om njurarna inte kom igång fanns inte stora förhoppningar, för de transplanterade inte så små barn. Kunde han klara sig till 6-års-åldern såg det mycket ljusare ut. Och det var precis så det blev.

Jag var på kyrkogården idag och gjorde rent graven, planterade lite nya blommor och tände ett ljus för att fira att han föddes.

Busan

En ung Busan myser med brorsan Rambo som dog 

redan 2007.

Busan, 14 år poserar.

Idag vid halv niotiden på morgonen dog min katt. Min följeslagare sedan nästan 18 år. Hon drog sina sista andetag i min famn och jag kan inte tänka mig annat än att det kändes tryggt för henne att dö på det sättet.

Successivt slutade hon att äta för nästan två månader sedan och har klarat sig på enbart vatten sen dess. För någon dag sen slutade hon dricka vatten också, men jag har "matat" henne försiktigt med en spruta, för jag vill gärna tro att mirakel sker. Jag ville tro på att hon skulle resa sig upp och gå till matskålen för att äta och dricka på egen hand.

Men så skedde inte. Hon blev snabbt sämre och sedan i fredags har jag vakat över henne. Hon har gjort tappra försök att på vingliga ben gå på toaletten. Där har hon lagt sig och kissat liggande. Och blivit liggande. Jag har burit henne fram och tillbaka från filten men mestadels legat och gosat med henne i soffan eller sängen. Igår kväll trodde jag inte att hon skulle få uppleva en ny morgon mer.

Det känns bra ändå att vi fick så mycket tid ihop mot slutet, men det kommer att kännas tomt nu när hon inte kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, eller sitter i soffan med mig på kvällarna, eller tröstar mig när jag är ledsen. Hon gav så mycket utan att kräva något i gengäld och jag hoppas att jag åtminstone kunde ge henne lite trygghet mot slutet.

Prövning

Ibland försöker lyckan le mot mig, men jag förmår mig inte riktigt att kunna ta emot den. Jag försöker, för det är mitt mål att någon gång få leva ett någorlunda normalt liv. Men till och med lyckan blir smärtsam, eller snarare tanken på att förlora den igen. För bakom varje hörn lurar alltid en katastrof. Så har mitt liv sett ut de gånger jag försökt att släppa de mörka tankarna. Ibland har det varit lugnt i många år och då har jag nästan släppt tanken på att något ont kan hända. Men så händer det igen.

Med lyckan kom också drömmarna tillbaka och sorgen. När känslor frigörs så är det inte bara de positiva utan även de mörka känslorna som lossnar. Efter en mycket fin dag drömde jag om Pierre. Det var ingen ljus och positiv dröm som man skulle kunna tro efter att ha fått känna så många positiva känslor på dagen och kvällen innan. Drömmen kändes ödesdiger och mörk.

Pierre var 6 år och lekte med farliga ganska stora leksakståg bakom en genomskinlig vägg. Jag kunde inte komma åt honom, en återkommande känsla i mina drömmar, eller säga till honom att det var farligt eftersom väggen inte släppte igenom något ljud. Emellanåt försvann han på dessa tåg och jag skrek och försökte få tillbaka honom. Så kom han tillbaka men jag kunde ändå inte komma åt honom eller krama honom eller tala om för honom hur farligt det var. Vaknar, känner kärlek och förvirring.

Förvirring är vad jag fortfarande känner.

Saknad

Herregud, vad jag saknar dig! Försöker andas normalt men ångesten gör det omöjligt. Jag vill att du kommer hem nu för jag klarar inte det här mer. Förstår inte själv hur jag kan stå upp, gå eller agera som en vanlig människa i vardagen eller hur det fortfarande kan komma tårar när jag borde ha varit uttorkad för länge sen eller varför inte människor kan se mitt lidande under pokeransiktet. Vet inte hur jag ska gå vidare. men vidare går jag utan att leva.

Alla helgona

Pierre och jag på väg till Halloweenfest 1998.

Pierres bror Michel var också med. Det var

han som tog fotot.

Jag vet inte riktigt om jag är så förtjust i att vi i Sverige börjar fira Halloween på Alla Hellgonadagen. Jag har absolut inget emot Halloweenfirande, så länge den håller sig på samma dag som den firas i de flesta andra länder, dvs den 31 oktober. Det här kommersiella spektaklet skiljer sig alltför mycket från vår traditionella Alla Hellgona, där man med lugn och eftertanke minns sina döda. Kanske det bara är jag som är gammalmodig men jag tycker att det känns ovärdigt och respektlöst på något sätt.

Jag är som sagt inte alls emot Halloween som ett kul firande för att liva upp en mörk period, men den känns inte som den har något med minnena av de döda att göra. I Mexiko och Sydamerika går man lite längre när man firar De dödas dag. Där händer det tom att de gräver upp de döda och bereder dem en plats vid matbordet. Vet inte vad jag ska tycka om det riktigt, traditionerna skiljer sig och det som är normalt för oss här verkar onormalt för andra och man får enbart respektera skillnaderna.

Men när det gäller Alla Hellgonadagen är jag konservativ. Jag vill inte ha nåt maskeradfirande på just den dagen. Det är inte så att min sorg visar sig under en dag på året, den lever jag med för jämnan, men jag tycker att just den här dagen bör vara för eftertanke.Hade jag inte haft mina sorger hade jag tänkt annorlunda och jag förstår dem som gärna firar idag. På något sätt får man acceptera att vi har dessa motpoler och framtiden får utvisa om det blir annorlunda. En dag kanske jag också kan fira Halloween på Alla Hellgona. Vem vet?

Samvete

Hjärtat som hänger ner från urnan står det "Saknad" på.
Det hängde på de vissnade blommorna och jag
överförde det till de nya. Förmodligen någon av Pierres
kompisar som varit där. Glaslyktan i hörnet lät jag också
stå kvar även fast ljuset var nedbrunnet. Kanske någon
vill sätta ljus i den igen. Om det funnits blommor i vasen
vet jag inte. Någon har i alla fall plockat fram den från
baksidan och nu var den bara full av vatten.

I blommorna jag köpte ingick även en nyckelpiga. Jag
hoppas den hittar sig en plats bland bladen att
övervintra på.

Jag borde ha fixat fint på graven för länge sedan, men har tyvärr varit så upptagen med annat hela tiden så jag har helt enkelt inte hunnit. Jag misstänkte att sommarblommorna hade vissnat för länge sedan och att det såg ganska trist ut där nu, men så började jag tänka på vad det var som fick mitt samvete att må så dåligt.

Pierre bryr sig inte - han finns överallt i evigheten ändå och den fysiska tillvaron berör honom inte längre. Jag tror inte att Marcus skulle bry sig heller. Mitt samvete handlar helt enkelt om vad andra tycker. Att andra skulle tro att jag inte bryr mig längre, men vad gör det egentligen vad andra tycker och tänker i det här fallet. De som känner mig vet hur jag har det och att sorgen aldrig kommer att försvinna även om jag inte är på kyrkogården så ofta. Det behovet har jag egentligen inte. Jag vet att Pierre finns här ändå.

Jag tror att det är folks rädsla för att andra ska tro att de har glömt som får dem att t ex sätta ut saknad-annonser i tidningen efter 1 år, 2 år osv. För ens egen skull finns inte behovet - man vet ju ändå hur ont det gör i hjärtat av saknaden. Vissa människor måste bara bevisa det för andra genom sådana gester.

En kyrkogård är en rofylld plats och jag vet att många stör sig på om någon grav urskiljer sig från andra. Jag läste för nåt år sedan om en familj som hade förlorat sin 5-åriga dotter i cancer och som hade smyckat graven med hennes leksaker och trädet bredvid hade hennes kompisar smyckat med pynt till jul. En självklarhet tycker jag, men de fick arga brev från någon som tyckte att det störde rofylldheten och jag kan bara föreställa mig hur dessa föräldrar kände inför det. Jag vet inte hur det gick med det här sedan, men jag hoppas att de kunde fortsätta att smycka sin dotters grav på sitt personliga sätt.

Jo, jag vet att Pierre finns här emellanåt. Det händer märkliga saker. TVn går på av sig själv och kaffekoppar exploderar i handen på mig. Kanske är min längtan och saknad så stor så jag lägger alltför stor vikt vid saker som kanske har en naturlig förklaring. Kopparna är gamla, men har dock inga synliga sprickor och kaffet var heller inte för varmt, eftersom jag har mjölk i. Fjärrkontrollen var jag inte ens i närheten av när TVn gick på. Jag vill tro att energin som var Pierre kanske har ett medvetande efter döden och försöker på olika sätt att förmedla sig av det. Det har ju visat sig på andra sätt tidigare.