Minnen

Några gamla minnen dök upp. Inga särskilda händelser eller några speciellt märkliga dagar. Utan ganska vardagliga episoder som var vårt liv på den tiden. Pierre var i 16-års-åldern och jag körde honom till sjukhuset för de vanliga provtagningarna. Vid den tiden fick jag inte längre följa med in till läkaren utan sitta och vänta i väntrummet eller bilen tills han var klar. För honom hade det varit tryggt att ha mig med innan men nu ville han klara sig själv.

Några gånger var han mer förlägen och då ville han att jag skulle vara kvar i bilen. Andra gånger ville han att jag skulle följa med till väntrummet. Men varje gång ville han att jag körde honom dit.

När han var liten, före transplantationen, fanns där en bok i väntrummet på urinvägsmottagningen som han alltid ville höra mig läsa. Den hette "Olssons pastejer" och han formligen älskade den här boken. Det fanns inte en gång då vi var där som vi missade att läsa den.

Jag antar att det är det bekanta som vi känner igen från gång till gång som gör att vi accepterar vissa situationer som annars skulle kunna vara obehagliga många gånger. Som t ex skjuts till sjukhuset eller att läsa samma bok.

Herregud vad jag saknar honom!

Studier

Det har varit lite tunnsått med mina inlägg under senaste halvåret. Orsaken är inte att sorgen försvunnit, för det har den inte, utan att det blivit hektiskt och intensivt på andra sätt. En av orsakerna är att jag har läst några kurser i objektorienterad programmering. Jag har utmanat mig själv med javaprogrammering och php, dels för att jag har en uppdragsgivare som önskar att jag ska göra en avancerad app till dem men också dels för att få igång min hjärna.

Att vara i ett sorgetillstånd under lång tid ger en del förändringar i hjärnan. I värsta fall kan de vara kroniska men oftast kan hjärnan reparera sig själv. Det är framförallt hippocampus som förändras, den del av hjärnan som bl a hjälper oss att skapa nya minnen. Jag märker att jag inte har samma kapacitet som för bara några år sedan att minnas nya händelser och information. Studierna har därför blivit oerhört krävande, då jag aldrig tidigare varit i kontakt med den här typen av programmering. Jag hann inte riktigt klart 2 av 3 kurser utan får använda tillfällen i sommar till att avsluta dem.

Den andra orsaken till min frånvaro från bloggen är av en helt annan natur, men det skriver jag om vid ett annat tillfälle. Det har inte varit helt okomplicerat.

Begravningen

En av de sista bilderna som tagits på Pierre.

Idag var de tre år sedan jag begravde mitt barn. Jag minns inte tiden före eller efter så tydligt men själva begravningsceremonin och jordfästningen är glasklar. Förmodligen kommer den att vara det resten av mitt liv.

Det kan hända att jag skrivit om detta förut också och då får det bli ytterligare en upprepning. Kanhända minns jag det på olika sätt från år till år också men behovet av att få skriva av mig är fortfarande lika stort.

Samma präst som en gång döpte Pierre utförde även begravningen. Det var samma präst som även hade vigt mig och min man, döpt vårt första barn och både konfirmerat och begravt min man och begravt både min svärfar och svärmor. Under loppet av 33 år. En trygghet som en gång sa till mig att det finns ingen mening med dödsfall orsakade av olycksfall. Ingen gudomlig plan. Han körde mig hem efter att vi fått besked om att min man var död och talade om för mig att allt som vi hade haft osagt fick jag försöka reda ut genom att på egen hand föra diskussioner med honom. Det här har jag försökt att göra även med Pierre, ibland får jag svar, ibland inte. Men alltid brister mitt hjärta.

Begravningsbyrån missade att sätta på ljudet i början på den låten som Pierre hade gjort när det var dags för alla att ta farväl vid kistan. Jag reflekterade över det och kände irritation eftersom det var det mest personliga under hela begravningen. Pierre hade själv gjort text och musik och det var hans röst med personliga erfarenheter som hördes i kyrkan. De borde ha tagit det från början istället för att låta början försvinna.

Alla hans vänner var där. Jag hade stöttning av mina vänner, min familj och samtalspräst. Sköterskor från Östra var där. Pierres släkt var där förutom farmor och morfar. Kanske är det bättre när man är äldre att inte bli bryskt påmind om det hemska som skett. Att i sin sinnevärld kunna fortsätta tro att allting är som förut. Ibland önskar jag själv att jag var där.

Bilden som jag vaknade med idag var inte från begravningen utan från när vi var och tog farväl av Pierre på lasarettet i Uddevalla. Han låg där, kall och blek med en blodutgjutelse på kinden. Det var så han hade somnat in. Liggandes med kinden mot golvet. Jag önskar att jag kunde radera ut den här bilden ur huvudet, men just nu är den lika tydlig som för tre år sedan.

Jag har haft ett långt uppehåll i skrivandet vilket har berott på att mitt liv fortsätter med omtumlande och omvälvande händelser, vilket jag periodvis har haft svårt att hantera. Det skriver jag inte om nu. Det får räcka för den här gången.

Grattis på 25-årsdagen... eller?

Pierre på permission hemma från kuvösen. Vi jämförde hans 

storlek med en toffel strl. 46. Vid den här tiden hade han en

mängd olika mediciner som han skulle ha varannan timme;

natrium, natriumbikarbonat, urindrivande mm mm. Kommer 

inte ihåg allt, men det var ofantligt tröttsamt.

Idag skulle vi haft ett stort kalas. Idag är det Pierres 25-årsdag. Just vid den här tiden för 25 år sedan låg jag förlamad från midjan och ner, medans Pierre lades in i en kuvös uppe på neonatal på Östra. Han var så liten, vägde bara 2340 gram eftersom han togs ut 7 veckor i förväg.

Jag vet inte om jag redan skrivit om det här, men i så fall blir det en upprepning. Det upptäcktes efter någon dag att allt inte var riktigt ok med honom. Han gick upp i vikt istället för att gå ner som alla nyfödda gör. Det berodde på att vätska stannade kvar i kroppen på honom och en natt blev jag väckt för att hans kaliumvärden var alarmerande höga. Det fanns en risk för att de skulle behöva byta blod och då skulle jag självklart vara donatorn. Men det rättade till sig och det behövdes aldrig utföras.

Levern var förstorad och njurarna fungerade inte. Förmodligen pga att jag hade haft föreliggande moderkaka under graviditeten. Jag var tvungen att ta det lugnt eftersom risken för missfall var stor. Jag hade en hel del kraftiga blödningar under tiden och förmodligen var det dem som orsakade att han fick syrebrist och levern och njurarna tog smällen. Den sista blödningen var så kraftig att de övervägde att ge mig en blodtransfusion när jag kom in på sjukhus. Den gången blev jag kvar där tills det blev planerat kejsarsnitt i vecka 33.

Utsikterna för hans överlevnad var små. Vi fick domen bara efter några dar; om njurarna inte kom igång fanns inte stora förhoppningar, för de transplanterade inte så små barn. Kunde han klara sig till 6-års-åldern såg det mycket ljusare ut. Och det var precis så det blev.

Jag var på kyrkogården idag och gjorde rent graven, planterade lite nya blommor och tände ett ljus för att fira att han föddes.

Busan

En ung Busan myser med brorsan Rambo som dog 

redan 2007.

Busan, 14 år poserar.

Idag vid halv niotiden på morgonen dog min katt. Min följeslagare sedan nästan 18 år. Hon drog sina sista andetag i min famn och jag kan inte tänka mig annat än att det kändes tryggt för henne att dö på det sättet.

Successivt slutade hon att äta för nästan två månader sedan och har klarat sig på enbart vatten sen dess. För någon dag sen slutade hon dricka vatten också, men jag har "matat" henne försiktigt med en spruta, för jag vill gärna tro att mirakel sker. Jag ville tro på att hon skulle resa sig upp och gå till matskålen för att äta och dricka på egen hand.

Men så skedde inte. Hon blev snabbt sämre och sedan i fredags har jag vakat över henne. Hon har gjort tappra försök att på vingliga ben gå på toaletten. Där har hon lagt sig och kissat liggande. Och blivit liggande. Jag har burit henne fram och tillbaka från filten men mestadels legat och gosat med henne i soffan eller sängen. Igår kväll trodde jag inte att hon skulle få uppleva en ny morgon mer.

Det känns bra ändå att vi fick så mycket tid ihop mot slutet, men det kommer att kännas tomt nu när hon inte kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, eller sitter i soffan med mig på kvällarna, eller tröstar mig när jag är ledsen. Hon gav så mycket utan att kräva något i gengäld och jag hoppas att jag åtminstone kunde ge henne lite trygghet mot slutet.

Prövning

Ibland försöker lyckan le mot mig, men jag förmår mig inte riktigt att kunna ta emot den. Jag försöker, för det är mitt mål att någon gång få leva ett någorlunda normalt liv. Men till och med lyckan blir smärtsam, eller snarare tanken på att förlora den igen. För bakom varje hörn lurar alltid en katastrof. Så har mitt liv sett ut de gånger jag försökt att släppa de mörka tankarna. Ibland har det varit lugnt i många år och då har jag nästan släppt tanken på att något ont kan hända. Men så händer det igen.

Med lyckan kom också drömmarna tillbaka och sorgen. När känslor frigörs så är det inte bara de positiva utan även de mörka känslorna som lossnar. Efter en mycket fin dag drömde jag om Pierre. Det var ingen ljus och positiv dröm som man skulle kunna tro efter att ha fått känna så många positiva känslor på dagen och kvällen innan. Drömmen kändes ödesdiger och mörk.

Pierre var 6 år och lekte med farliga ganska stora leksakståg bakom en genomskinlig vägg. Jag kunde inte komma åt honom, en återkommande känsla i mina drömmar, eller säga till honom att det var farligt eftersom väggen inte släppte igenom något ljud. Emellanåt försvann han på dessa tåg och jag skrek och försökte få tillbaka honom. Så kom han tillbaka men jag kunde ändå inte komma åt honom eller krama honom eller tala om för honom hur farligt det var. Vaknar, känner kärlek och förvirring.

Förvirring är vad jag fortfarande känner.

Saknad

Herregud, vad jag saknar dig! Försöker andas normalt men ångesten gör det omöjligt. Jag vill att du kommer hem nu för jag klarar inte det här mer. Förstår inte själv hur jag kan stå upp, gå eller agera som en vanlig människa i vardagen eller hur det fortfarande kan komma tårar när jag borde ha varit uttorkad för länge sen eller varför inte människor kan se mitt lidande under pokeransiktet. Vet inte hur jag ska gå vidare. men vidare går jag utan att leva.