Förvandlingar

När jag går hemifrån blir jag en annan person än den jag är när jag är ensam hemma. Det handlar inte om att sätta på sig en mask, som många kanske gör i olika sammanhang. En mask är lätt att ta av och på beroende på sammanhang. Nej, det handlar snarare om att förvandlas till en annan person. Låter kanske som ett schizofrent beteende men det har jag varit tvungen att utveckla för att klara av tillvaron. Men också för att förenkla för andra.

Normalt sett undviker människor i allmänhet det hemska och det som är svårhanterligt. En ren överlevnadsteknik. Att inte vilja eller kunna se det svåra som andra upplever är alltså inget onormalt alls. Och jag begär inte heller att andra ska förstå. Det hade varit att begära alltför mycket. Det är lätt att tro att tiden läker alla sår. Men ett sånt här sår läks aldrig. Det spelar ingen roll hur många år som gått, den slutgiltiga läkningen kommer inte förrän den dan jag dör. Så för att kunna vara i sociala sammanhang förvandlar jag mig till en lättare gestalt av mig själv när jag möter andra. Samtidigt är det en befrielse att kunna komma ifrån mig själv emellanåt. Sorgen kan givetvis inte försvinna på nåt sätt, men jag packar in den och förvarar den i ett slutet rum utan insyn istället. Detta går helt per automatik nu för tiden.

Jag har försökt att söka efter den jag en gång var, men inser att den personen är borta för alltid. Naturligtvis är det så för alla; att erfarenheter i livet utvecklar oss på olika sätt. Identitetskriser är en del av livet och en måttstock på vårt eget framåtskridande. Så är det naturligtvis även för mig, men det är inte riktigt det jag menar. Den personen jag saknar är den jag var tillsammans med Pierre. Den delen av mig som dog tillsammans med honom.

När vi låg på golvet och vek oss av skratt för något vi hade sett på TV, eller när han skulle lära mig dansa psykedelisk stamp och vi nästan kissade på oss av skratt. Några minnen som fastnat. Det var alltid mycket känslor med Pierre. Mycket oro med hans sjukdom, sorg för hans missbruk, men också mycket lycka och skratt. Han var en kreativ, rolig och intelligent känslomänniska som kämpade med sig själv.

Livet är en ständig förändring för individen och bara genom att verkligen förstå och lyssna till sig själv kan man hitta den sanna delen av jaget. Då kan man också vara sann i sina relationer med andra. Jag är på väg men långtifrån framme ännu. Nya relationer kommer och går vilket man får förhålla sig till på olika sätt. Det är sånt man oftast inte tänker på alls under normala omständigheter, men jag har fått omvärdera många relationer under de här fyra senaste åren och det har varit alldeles för många.

Sorggrupp

Pierre, 20 år.

Idag var jag på frukostmöte med sorggruppen igen. Fjärde gången på ett år, men jag har bara varit med två gånger. Båda gångerna jag missat har berott på min pappa; första gången körde jag och hämtade honom från sjukhuset efter att han hade tappat synen. Det blev så sent på natten så jag behövde sömnen på morgonen. Andra gången var den 7 februari då min pappa dog.

Vi är fem mammor som alla förlorat söner och det som är så bra med en sån här grupp är att vi förstår varandra på ett sätt som andra aldrig kommer att kunna göra. Vi vet att sorgen aldrig försvinner utan att den ligger konstant under ytan och kan bryta ut när som helst. Det spelar ingen roll hur lång tid som gått. Andra människor kan uppfatta en som om man lever helt "normalt", men det är ingen som kan se den svarta stenen under huden, i hjärtat. Det är såna saker som är skönt att kunna prata med andra om med samma erfarenheter. Igenkänningen av våra erfarenheter är stor och det är bra att veta att man inte är galen, vilket man lätt kan tro att man är av vissa tankar.

En av mammorna hade en son som var ganska känd inom vissa grupper i musikvärlden. Hon lyssnar ofta på sin sons musik och berättade att hon upplevde olika känslor beroende på hur hon mådde. Det här kunde jag känna igen mig i - jag lyssnar också ibland på den musiken Pierre hade börjat göra. Ikväll kändes det väldigt hemtamt och för en stund verkade livet normalt och han hade kunnat komma in genom dörren i vilken sekund som helst, precis som vanligt. Han var så nära att jag för ett ögonblick fick känslan att han fortfarande levde.

Meddelande från min mamma

Återigen en dubbelblomma.

Ännu en gång har min mammas Hibiscus blommat med en dubbelblomma. Första gången det hände var strax efter att Pierre dog. Jag fick en förnimmelse av att det var ett meddelande till mig om att min mamma tagit hand om honom.

Min pappa sa ofta att jag var väldigt lik min mamma - att jag tog alla under mina vingar. Det var så han uttryckte det.

I ett tidigare inlägg skriver jag hur jag i en upplevelse på natten fick en stark känsla av att min pappa hade svårt att söka sig till ljuset. Det var ingen dröm utan jag var i halvvaket tillstånd och upplevde hans känslor väldigt starkt. Jag kände hans panik och ropade efter min mamma. Sen vaknade jag. Vet inte hur det gick, men efter att ha fått det här tecknet med dubbelblomman igen vet jag. Jag förstår att han hittade ljuset och att de är tillsammans nu.

Det här kan låta flummigt och tokigt och det kanske det är också, men det finns ingenting som säger att det är motsatsen heller. Vetenskapen har inte kunnat bevisa nån existens efter döden, men många har haft oförklarliga upplevelser och vem kan säga vad som är sanning. Det har varit starka upplevelser för mig och jag har upplevt dem som sanna. Så för mig är det självklart. Jag börjar bli mer medveten om tecknen och tolkningen av dem.

Meddelande från min son

Under veckan som var fick jag via ett medium ett meddelande från Pierre. Jag var som vanligt hos frisören som även arbetar som medium. På väg till salongen hade hon via bilradion hört tre låtar på raken som hon förstod var ett meddelande från Pierre till mig. Jag skulle lyssna på dem, framförallt texten, i en speciell ordning och då skulle jag förstå.

På grund av en massa andra åtaganden tog det några dagar innan jag fick tid att sätta mig i lugn och ro. Jag letade fram låtarna med text på YouTube och redan när de första tonerna började ljuda började jag att gråta. Det här är inga ovanliga låtar, men jag har aldrig tidigare lyssnat på dem på det sätt jag gjorde nu. Det kändes som om mitt hjärta förstod men hjärnans analyserande förmåga förstörde det korta ögonblick som jag fick någon slags klarhet. Vad det var kan jag inte riktigt själv förklara.

Ett budskap från någon vars tillvaro är i evigheten kan bara beröra den del som är evig, själen. Det är inget som den fysiska kroppen kan tolka, trots hjärnans försök att alltid försöka förstå. Jag kommer att försöka lyssna på dem vid ett annat tillfälle igen då jag hoppas att jag kan få klarhet igen genom att först meditera. Vissa saker behöver vi inte förstå genom logiken, det är nog med att bara känna det.

Landet

Min pappa tyckte mycket om fåglar och var noga 

med att det alltid skulle finnas mat till dem 

under vintern.

De senaste veckorna har jag varit upptagen med att tömma min pappas lägenhet. Det har tagit mycket tid och energi trots att han inte hade särskilt mycket saker. Jag ville göra det på ett värdigt sätt och inte bara hafsa ihop allt och hiva iväg. Möblerna och kläderna finns kvar och en del saker inför fotografering och visning av lägenheten. Några lådor har jag på vinden som jag tänkte gå igenom vid ett senare tillfälle, andra lådor tog jag med upp till landet under helgen. Det som varit trasigt har jag slängt och vissa saker som kändes helt opersonliga för mig har jag lämnat hos Erikshjälpen.

Jag förstår att min pappa trivdes på landet. Förmodligen för att det påminde om hans barndomshem i Nordkarelen i Finland. Det är primitivt utan rinnande vatten och med utedass, men man lever samtidigt nära naturen på ett sätt som man inte annars gör. När man hämtar vatten från brunnen påminns man om hur värdefullt det är. Det är något man får använda musklerna för att få tag på och man spiller inte gärna ut det då.

Min pappa, liksom jag, löste gärna Sudoku, men bara de svåraste. Han hade en Sudokutidning där han hade börjat fylla i några rutor. Jag såg att vi har precis samma strategi för att lösa dem. Det var tydligt, och det kändes bra att fylla i resten av siffrorna och avsluta rutorna. En liten bagatell kan tyckas, men det kände ändå för mig som hans avslut.

Det är också meditativt att vara på landet. Jag var där från fredag till söndag men det var först på söndagen som någonting lossnade och jag bara grät och grät. Det har jag gjort här hemma också men då har jag kvävt gråten eftersom det är så mycket annat som ska göras hela tiden. Sorgen har inte fått ta sig uttryck. Jag vet inte heller varför jag gråter, det känns inte specifikt. Det kanske är en kombination av alla jag förlorat, vet inte längre. Vad jag vet är att jag återigen är i ett läge där jag försöker hålla huvudet över ytan för att inte drunkna. Den här gången vet jag inte om jag orkar ta mig upp igen om jag sjunker till botten.

Fyra år

Idag har det gått fyra år sen Pierre dog. Fyra år! Det är många år, men ibland känns det som om det var igår. Jag har funderat och funderat och sökt hitta en förklaring till varför de här fyra senaste åren har varit som de varit. Först Pierre, sen min svärmor, sen ett förhållande som sprack, min katt dog och nu min pappa. Jag har funnit ett visst mönster.

Att börja fundera i banor där man på något sätt försöker hitta ett system, en förklaring, kan verka paranoidt, och visst har jag emellanåt då också trott att jag håller på att förlora förståndet. Det är när hjärtat gör så ont att man upplöses i atomer och hjärnan gör allt för att försöka förstå varför allt händer. Det är då det känns som om man håller på att bli galen.

Nu när min pappa dog har jag förstått att hans död slöt cirkeln på något sätt. Varför eller vad är inget jag begriper och jag låter det vara så, men anledningen till att jag kommit fram till det här beror på följande:

• Min mamma dog på min pappas födelsedag.
• Min pappa dog på min svärmors födelsedag.
• Själaringningen för min pappa var på min mans dödsdag.
• Min pappa gravsattes på samma dag som min man.

Det kanske finns fler sammanträffanden med andra släktingar som jag inte hittat, men hur Pierre faller in i detta är inget jag fattar och jag har bestämt mig för att jag inte längre tänker försöka förstå det heller. Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att finna svaret på det. Nu ska jag lämna tänkandet över allt detta bakom mig och bara låta alla vila i mitt hjärta.

Ibland brister det

Ibland brister det. Som idag när jag tittade på en keramiktavla som Pierre har köpt hem. Förmodligen för att påminna sig själv om vissa saker. Många minnen sköljde över mig och jag började störtgråta.