Slutar med medicinen nu!

Idag tog jag ett beslut. Jag ska sluta med den antidepressiva medicinen. Nu har jag ätit den i exakt 70 dagar och den har nog gjort sitt nu. Nackdelarna överväger fördelarna - jag går bara upp i vikt och jag känner mig alltid trött och slö. Det medför att jag egentligen inte har någon lust att göra någonting - mina dagliga promenader från förr har jag inte tagit på hur länge som helst och helst vill jag bara ligga i soffan. Kläderna passar inte och jag vägrar att ställa mig i ett provrum - vill inte veta vad det är för storlek jag drar nu. Nej, jag trivs verkligen inte med situationen.

Jag har också känt att sorgen har berövats mig. Även drömmarna - jag kan vakna av att jag drömt något otäckt men vad det är kommer jag inte ihåg. De detaljrika drömmar jag haft tidigare finns inte längre. För mig var medicinerna en kortsiktig lösning för att få vila ifrån sorgen. Nu får det vara nog.

Inte blir det bättre av att psykologen säger att jag måste sova mindre, att arbetsterapeuten säger att jag måste aktivera mig mer, att sjukgymnasten säger att jag måste göra övningar hemma. Tyvärr gör jag ingenting av vad de säger åt mig att göra, för jag orkar inte och vissa dagar hinner jag inte heller. Blir bara superstressad.

Medicinen ska bort nu! Hamnat helt i fel spiral...

1 år

Idag ungefär vid den här tiden för ett år sen ringde jag till socialtjänstekvinnan som hade hand om Pierre och skällde ut henne efter noter då jag fått reda på att han hade synts till på Drottningtorget, istället för att vara på det sk motivationshemmet. Vilket djävla motivationshem! Då visste jag fortfarande inte vad som hade hänt. Efter det samtalet ringde polisen.

Jag kan inte själv fatta att det gått ett år redan. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Ibland känns smärtan lika påtaglig som om det hände igår. Snart ska jag åka ut till kyrkogården och sitta där en stund hos honom.

Begravning igen

Idag, denna underbara vårdag, när solen värmer och livet börjat spira på nytt, gjorde döden sig återigen påmind. Begravningsceremonin för min svärmor hölls idag i Fässbergs kyrka - samma kyrka där för bara 8 månader sedan mitt barnbarn döptes. Prästen, Ludwig Schatter, var som vanligt den som förrättade akten. Samma präst som följt släkten i över 30 års tid.

Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.

Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.

En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.

Hugget i sten

Var på kyrkogården idag. Nu har Pierres namn blivit ingraverat på stenen. Jag skulle kunnat skriva "äntligen ingraverat", eftersom det tog stenhuggaren nästan 9 månader från den dagen jag gjorde beställningen att få dit det. Jag ringde både i september och oktober för att höra varför det fortfarande inte hade blivit gjort. (i deras skyltfönster står det "snabba leveranser") Blev försäkrad om att det var på gång. Sen tappade jag liksom orken att fortsätta ringa och fråga, var faktiskt precis på väg att avboka beställningen och be någon annan göra det.

Men nu är det alltså gjort och ytterligare en bekräftelse på något sätt. Jag förstod inte själv att jag skulle reagera så starkt på att få se hans namn stå där. Har känt lite oro varje gång jag gått dit för att erfara just detta. För när det är "hugget i sten" är det också fastställt och orubbligt.

Svärmor

I morse dog min svärmor. Känns så fruktansvärt märkligt bara, eftersom jag var och hälsade på henne på sjukhuset igår. Jag berättade om Alexander, mitt barnbarn, för henne, och hur kul vi hade ihop för ett tag sedan. Hon skrattade och var på gott humör när jag lämnade henne, men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå när jag gick.

En sköterska hade tidigare försökt ta blodtryck på henne, både manuellt och med apparaten, men det hade varit så svagt så varken hon kunde höra det eller apparaten ge utslag. De hade dock lyckats få ett till slut, fick jag höra i morse. Hennes hud var också väldigt kall igår, men hon skojade bort det själv genom att säga att hon gillar ju kyla bättre än värme. Precis när jag skulle gå skulle de komma in med maten, men hon sa att hon inte ville ha något. Hon har varit aptitlös länge och jag tror nog att det inte bara är jag som har förmanat henne att äta, för att få energi och orka.

Sen hade hon alla sjukdomar och problem som tyngde henne och gjorde henne 20 år äldre än vad hon verkligen var. Nu har hon fått frid från dem och har åter fått möta sin man, sin son och sitt barnbarn istället. Vila i frid, Ingrid! Vi ses en dag!

Hand i han med döden: transplanterad första gången

De sista månaderna före den planerade transplantationen försämrades Pierres tillstånd snabbt. Han blev trött väldigt fort och färgen försvann från kinderna. Det var därför nödvändigt med dialys, så att han skulle vara i skick att klara av operationen. Jag blev inlagd på Sahlgrenska och Pierre på Östra kvällen före. En kompis till mig som då var gravid med tvillingar skulle vara hos Pierre den tiden som jag blev kvar på Sahlgrenska. Hon skrev också ner allt som hände under tiden för mig.

När Pierre kom tillbaka ned på avdelningen hade han röda kinder och beordrade personalen att göra pasta till honom. Efter att ha varit håglös och inte velat äta på länge var det ett gott tecken. Han fick nytt liv. Jag å andra sidan höll på att somna in för gott på Sahlgrenska. De gav mig så mycket morfin att min andning var på väg att upphöra - jag fick motgift vid två tillfällen. Det tog ungefär ett år för mig att bli helt återställd efteråt. Första tiden hade jag till och med hemtjänst, eftersom jag inte fick anstränga mig för mycket, och min ork var inte alls bra. Ombytta roller mellan mig och Pierre - han fick ett sprudlande nytt liv och för mig blev det precis tvärtom. Trots dagens facit så hade jag gjort det igen - han hade kunnat få mitt hjärta om han bara hade hållit sig vid liv.

Hand i hand med döden: transplanterad andra gången

Dagen de ringde för att berätta att de hade fått in en njure som skulle passa Pierre kommer jag väl ihåg. Det var i början på september och jag hade varit ute på Stora Amundön och badat med en vän. Vi åkte och handlade efteråt och stod i kassan när telefonen ringde. När jag väl förstod vad det handlade om sa jag till kassörskan "min son skall in på sjukhus!", lämnade allt och rusade ut till bilen. Hade jag vetat vilken lång väntan det egentligen skulle bli, så hade jag tagit det lugnare. Men efter tre års förhoppningar tänker man inte så rationellt, min enda tanke var att nu skulle det äntligen bli av och Pierre skulle bli frisk igen.

Vi var på transplantationsavdelningen på em, prover togs och Pierre förbereddes för operation. Detta blev dock inte av förrän på morgonen efter. På vuxna sätter de den transplanterade njuren i ljumsken, men det blev komplikationer eftersom han var så mager, den låg i kläm och hade svårt att komma igång. Dagen efter fick de operera igen.

I samma veva hade jag fått besked om att jag var en av 400 utvalda av över 50.000 sökanden i hela Europa att representera Mercedes Benz A-klass i en PR-turné. Ett tillfälle man kanske bara upplever en gång i livet. Jag hade redan packat väskan, men kunde ju inte lämna min son i detta läge. Han var 15 år gammal och tyckte att jag skulle åka, han var ju trygg bland personalen på barnkliniken som han kände så väl och dessutom hade hans farmor lovat att vara hos honom. Personalen sa också till mig att åka, det gällde ju bara några dagar och de kände honom utan och innan. Jag hade meddelat PR-ansvarige på Mercedes-Benz om hur situationen låg till och han garanterade att var vi än befann oss i Europa skulle han se till att jag kom hem fortast möjligt om det skulle behövas. Det fick mig att bestämma mig. Samma morgon satt jag och en person till på flyget till Frankfurt.

Under dessa dagar hade jag ständig kontakt med sjukhuset, men enligt dem gick allt bra. Riktigt så var inte fallet, Pierre hade haft en syrebrist när han låg på intensivvårdsavdelningen på Sahlgrenska och han fick komplikationer efter detta. Bl a så hade han synstörningar, vilka gick över efter någon vecka och skakningar i händerna - detta levde han med hela livet. Än idag kan jag fråga mig om det hade varit annorlunda om jag hade stannat hemma.