Upprörd

Jag blir så förbannad och ledsen när jag läser om utförsäkrade Jimmy som förlorade sin dotter i oktober, endast för ett halvår sen! http://www.expressen.se/nyheter/de-far-inte-sorja-sin-doda-dotter/
Nu har verkligen försäkringskassan visat sitt onda ansikte ytterligare en gång. Skall inte myndigheterna vara till för människan och inte tvärtom?! Och den känslolösa Cecilia Udin som i slutet på artikeln påstår att det är bättre att börja arbeta. Vad i HELVETE vet hon om det?!

Jag förstår exakt hur han som egenföretagare känner det - man har en förbannad press på sig redan att klara av allt. Men vad hjälper det när orken inte finns där, eller när koncentrationen upptas av tankar som varför, eller när de mörka tankarna kommer? Att då ytterligare ha pressen från en myndighet som borde vara till hjälp istället för att göra livet ännu djävligare. Jag blir så ....!!! Vad är de ute efter? Att vi alla ska vara robotar utan känslor?

Jag hade förmodligen varit i exakt samma position om jag inte hade fått den underbara hjälpen av prästen som jag samtalar med. Hon har suttit med på mötena med försäkringskassan och fört min talan, själv har jag varken haft ork eller motivation. När fk har talat har det gått in genom ena örat och ut genom andra - jag har helt enkelt inte haft kraft till att orka koncentrera mig. De hade enkelt kunna köra över mig, utan att jag hade brytt mig.

Nu skall vi ha ett nytt möte den 21 maj, jag känner mig starkare nu, men har på långa vägar inte den kapacitet som jag haft tidigare. Det har gått över ett år sedan Pierre gick bort och fortfarande kan jag drabbas av chock när jag inser att det har hänt. Och motivationen och lusten till livet ... nej.

Känslorna återvänder

Nu har jag trappat ned på medicinen i några veckors tid och den riktiga Mia stegar fram ur det tjocka töcknet av förnimmelser som bara kändes på ytan. Jag börjar åter få kontakt med mig själv och mitt innersta. Det här märkte tom sjukgymnasten som jag tränat basal kroppskännedom hos ända sen i höstas. Hon sa att det var en jätteskillnad från när medicinerna verkade som mest. Märkligt vilken skillnad det gör. Känns skönt och samtidigt lite oroligt att jag blir mig själv igen, med sorg och allt vad det för med sig med eksem och annat. Drömmarna är tydligare och jag är mer närvarande i nuet och i min kropp. Jag känner igen!

En natt drömde jag att Pierre var rasande. Tänkte att det kanske var något jag själv projicerade, eftersom jag fortfarande inte hunnit ta itu med en massa saker som jag ligger efter med, bl a anmälan mot socialtjänsten. Jag tog upp det med psykologen idag och hon sa att det förmodligen var för att jag börjat planera framtiden och för varje steg jag tar framåt tar jag också ett steg ifrån att släppa taget om sorgen. Jag vill inte släppa taget, för tänk om han då försvinner ifrån mig för gott! Fortfarande känns det ofattbart emellanåt.

Angående psykologen, så tyckte jag att hon var väldigt elak förut. Hon sa rakt ut att Pierre var död och sa saker runt detta som jag inte ville höra. Förmodligen för att jag vägrar inse det. Men det sätter samtidigt igång processer som är nödvändiga, och samtidigt otroligt smärtsamma. Min hjärna förstår men mitt hjärta kan inte ta in det fruktansvärda. Det får komma i nanodoser för att jag inte ska gå under själv.

Slutar med medicinen nu!

Idag tog jag ett beslut. Jag ska sluta med den antidepressiva medicinen. Nu har jag ätit den i exakt 70 dagar och den har nog gjort sitt nu. Nackdelarna överväger fördelarna - jag går bara upp i vikt och jag känner mig alltid trött och slö. Det medför att jag egentligen inte har någon lust att göra någonting - mina dagliga promenader från förr har jag inte tagit på hur länge som helst och helst vill jag bara ligga i soffan. Kläderna passar inte och jag vägrar att ställa mig i ett provrum - vill inte veta vad det är för storlek jag drar nu. Nej, jag trivs verkligen inte med situationen.

Jag har också känt att sorgen har berövats mig. Även drömmarna - jag kan vakna av att jag drömt något otäckt men vad det är kommer jag inte ihåg. De detaljrika drömmar jag haft tidigare finns inte längre. För mig var medicinerna en kortsiktig lösning för att få vila ifrån sorgen. Nu får det vara nog.

Inte blir det bättre av att psykologen säger att jag måste sova mindre, att arbetsterapeuten säger att jag måste aktivera mig mer, att sjukgymnasten säger att jag måste göra övningar hemma. Tyvärr gör jag ingenting av vad de säger åt mig att göra, för jag orkar inte och vissa dagar hinner jag inte heller. Blir bara superstressad.

Medicinen ska bort nu! Hamnat helt i fel spiral...

1 år

Idag ungefär vid den här tiden för ett år sen ringde jag till socialtjänstekvinnan som hade hand om Pierre och skällde ut henne efter noter då jag fått reda på att han hade synts till på Drottningtorget, istället för att vara på det sk motivationshemmet. Vilket djävla motivationshem! Då visste jag fortfarande inte vad som hade hänt. Efter det samtalet ringde polisen.

Jag kan inte själv fatta att det gått ett år redan. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Ibland känns smärtan lika påtaglig som om det hände igår. Snart ska jag åka ut till kyrkogården och sitta där en stund hos honom.

Begravning igen

Idag, denna underbara vårdag, när solen värmer och livet börjat spira på nytt, gjorde döden sig återigen påmind. Begravningsceremonin för min svärmor hölls idag i Fässbergs kyrka - samma kyrka där för bara 8 månader sedan mitt barnbarn döptes. Prästen, Ludwig Schatter, var som vanligt den som förrättade akten. Samma präst som följt släkten i över 30 års tid.

Det kändes surrealistiskt att sitta där, jag tror inte att jag orkar ta till mig den här sorgen också. Hur man än försöker att värja sig, så tar det sig uttryck på något sätt i alla fall. Hos mig har eksemen blommat ut igen.

Som den duktiga pianist hon var, min svärmor Ingrid, hade hon komponerat ett eget stycke - ett stycke helt i klass med Chopin och de andra klassikerna. Den här spelade hon gärna för mig när jag var hos henne, trots att hennes fingrar var krokiga av reumatism och smärtade. Hon skrev nog aldrig ned den, eller spelade in den på band, som jag ofta påminde henne om, så den tog hon med sig i graven. Men inatt spelade hon den för mig. Pierre stod också vid pianot.

En märklig kraft intog mig nu på kvällen när jag kom hem. Det var en erinran om att leva. En känsla av att jag vill leva. Som om jag levt i en bubbla under vattnet, där jag visste att livet pågick runtomkring mig, men som jag inte deltog i. Det känns som om bubblans väggar börjar tunnas ut och jag börjar återvända till livet.

Hugget i sten

Var på kyrkogården idag. Nu har Pierres namn blivit ingraverat på stenen. Jag skulle kunnat skriva "äntligen ingraverat", eftersom det tog stenhuggaren nästan 9 månader från den dagen jag gjorde beställningen att få dit det. Jag ringde både i september och oktober för att höra varför det fortfarande inte hade blivit gjort. (i deras skyltfönster står det "snabba leveranser") Blev försäkrad om att det var på gång. Sen tappade jag liksom orken att fortsätta ringa och fråga, var faktiskt precis på väg att avboka beställningen och be någon annan göra det.

Men nu är det alltså gjort och ytterligare en bekräftelse på något sätt. Jag förstod inte själv att jag skulle reagera så starkt på att få se hans namn stå där. Har känt lite oro varje gång jag gått dit för att erfara just detta. För när det är "hugget i sten" är det också fastställt och orubbligt.

Svärmor

I morse dog min svärmor. Känns så fruktansvärt märkligt bara, eftersom jag var och hälsade på henne på sjukhuset igår. Jag berättade om Alexander, mitt barnbarn, för henne, och hur kul vi hade ihop för ett tag sedan. Hon skrattade och var på gott humör när jag lämnade henne, men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå när jag gick.

En sköterska hade tidigare försökt ta blodtryck på henne, både manuellt och med apparaten, men det hade varit så svagt så varken hon kunde höra det eller apparaten ge utslag. De hade dock lyckats få ett till slut, fick jag höra i morse. Hennes hud var också väldigt kall igår, men hon skojade bort det själv genom att säga att hon gillar ju kyla bättre än värme. Precis när jag skulle gå skulle de komma in med maten, men hon sa att hon inte ville ha något. Hon har varit aptitlös länge och jag tror nog att det inte bara är jag som har förmanat henne att äta, för att få energi och orka.

Sen hade hon alla sjukdomar och problem som tyngde henne och gjorde henne 20 år äldre än vad hon verkligen var. Nu har hon fått frid från dem och har åter fått möta sin man, sin son och sitt barnbarn istället. Vila i frid, Ingrid! Vi ses en dag!