Har i några veckors tid varit totalt handlingsförlamad när det gäller att ta itu med arbete. Som egen företagare blir det förödande i längden och tyvärr inser jag detta, men bryr jag mig - nej - inte just nu. För mycket saker pågår i huvudet. Som ensamstående och egenföretagare är jag van vid att ta initiativ och sådan har jag varit i hela mitt liv. Mitt arbete kräver också en konstnärlig kreativitet och det är också något som försvunnit långt bort i universum.
Som tur är har jag min underbara präst som jag har samtal med en gång i veckan. Hon är även utbildad KBT-terapeut och har hjälpt mig otroligt mycket till att komma dit där jag är idag. Smärtan kan hon inte lindra men hon lyssnar och hjälper mig att ta mig över tankar som annars skulle mala runt i huvudet utan något som helst mål. De skulle ligga där som ett tjockt täcke och hindra mig att gå vidare i sorgearbetet. Hon förstod dessutom det här med handlingsförlamningen direkt utan att jag behövde säga något, efter att ha träffat mig igen efter 3 veckors semester. Skrev ner på en lapp att jag skulle kontakta försäkringskassan och även prata om rehabiliteringsstöd och att jag skulle gå till läkaren för en sjukskrivning och ev sjukgymnastik. Det här hade jag i nuläget aldrig tagit initiativet till själv för jag bryr mig egentligen inte alls - låt allt gå åt helsike!
Gårdagen träning fick mig att börja gråta direkt under passet - så nog var det effektivt. Mycket energier som lossande ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar