måndag 26 september 2011

Kyrkogården

Igår tog jag en promenad till kyrkogården - bytte ut och planterade nya blommor och fixade till så att det ser fint ut nu. Namnet har fortfarande inte kommit upp, där står fortfarande enbart Marcus, min mans namn. Stenhuggeriet förklarade det med att de låg efter så mycket pga den senaste vintern. De kunde inte ta loss stenarna eftersom de var fastfrusna och maskinerna frös fast om de skulle gravera ute. Men nu skall det snart vara klart, skiftet september-oktober nån gång trodde de. Jag tror att det blir extra jobbigt första gången jag ser hans namn, det blir mer påtagligt igen. Det går mycket upp och ned nu - ibland vill jag inte kännas vid det, för jag orkar helt enkelt inte. Andra dagar känns det som om hjärtat ska explodera.

I morse vaknade jag av att jag var inställd på att ringa till Pierre för att höra hur han mådde. När verkligheten nådde mig kände jag en viss förbluffelse över att jag inte kunde göra det. Det är de där sekunderna i hjärnan som på något sätt lindrar alltihopa ibland. Hjärnan och hjärtat stänger av för att jag ska mäkta med.

Jag var bara 28 år när Marcus dog. Jag undrar egentligen hur jag tänkte (eller det kanske var det jag inte gjorde) när jag valde att ha plats för två i graven. Jag hade inga planer på att dö förrän jag blev riktigt gammal. Även om man enbart har en plats så kan man begrava ytterligare någon i samma grav efter 25 år. Nu har det snart gått 20 år sedan Marcus dog, så hade vi inte haft två platser hade vi inte heller kunnat begrava Pierre i samma. Nu får han vara hos sin pappa, som han aldrig fick lära känna, i evigheter. Ibland tar man omedvetna beslut som på något sätt visar sig vara helt rätt, trots att man inte förstår det just då.

När jag precis lämnade graven för att promenera hemåt, var det som om en stor hand kramade om mitt hjärta och jag fick svårt att andas. Det höll i sig i ungefär en timmes tid, men jag lyckades ändå ta mig hem, trots att det högg och flimrade för ögonen. Idag har det gått över, känner bara lite molande. Kan det vara kärlkramp?

2 kommentarer:

  1. Det kan det vara. Du skall absolut gå och kolla upp det. Men jag tror mer på panikångest.Tycker att det lutar mer åt det efter allt som hänt och hur du mår.men som sagt gå och gör en koll på vårdcentralen.Kram M-L

    SvaraRadera
  2. Det gör inte ont längre, så jag avvaktar. Kram

    SvaraRadera