torsdag 15 september 2011

De första 5 månaderna: smärtan

Smärtan kom utan förvarning. Med en machete skar den sönder min själ och satte knivar i varenda por på min kropp som grävde sig in och skar sönder hela mig. Jag kände en sådan dödssmärta att jag på allvar trodde att jag skulle dö. Det hade varit en befrielse. När smärtan slog till på natten vaknade jag upp och möttes av ett förvridet ansikte i spegeln, ungefär som den förvandling Dr Jekyll gick igenom. Huden kändes svampig och ingenting i kroppen verkade vara sig likt. En 5 cm hög leverfläck växte upp på höften, som koncentrerad smärta som behövde ett utflöde.

Jag hade också ett starkt behov av att skrika - rakt ut. Men bor man mitt inne i stan så gör man inte det. Jag kvävde skriken och fick ont i bröstet. Min uppdragsgivare övertygade mig om att jag skulle gå till läkaren - det kunde vara en hjärtinfarkt. Jag brydde mig inte om vilket, men jag lovade att gå dit och läkaren konstaterade lungsäcksinflammation. När jag väl var där passade jag på att visa leverfläcken som såsade sig, som om den fortfarande simmade i resterna av sitt fostervatten. Han skrev en remiss till hudmottagningen dit jag gick dagen efter för att ta bort den.

För att förleda smärtan fortsatte jag att jobba, tröstäta och pimpla vin. Sen kom funderingarna på hur i helsike allt kunde gå så snett. Det var då jag började pussla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar