För första gången sen min son Pierres död för fem månader sen, drömde jag om honom inatt. Åtminstone som jag kommer ihåg, kanhända har jag drömt tidigare utan att minnas.
Vi skulle ut och resa med Stena Line. Vi hade kört in bilen på båten och sen var vi tvungna att gå långt, långt bort - i drömmen var det kanske en timmes promenad - för att lämna in biljetterna. Vi gick länge på en grusväg som var kantad av en tät skog på ena sidan och nåt slags öppet landskap på andra. När vi väl kom fram var det en lång kö så jag sa till Pierre att han skulle gå tillbaka för att hålla några platser. Men när jag sen kom tillbaka till hamnen gick jag in fel och hamnade på en buss. När jag väl fattade att jag hade gått in fel och hunnit ur bussen och sprang mot färjan, insåg jag att den redan var på väg bort ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar