Idag bestämde jag mig för att tala ut om min sorg

Hösten kommer och idag har det gått fem månader sen min son dog. Smärtan blir inte lättare att bära med tiden, som många vill påstå, men man lär sig att hantera den på olika sätt. Jag inser bara att jag måste ta mig igenom det här.

Någonstans i framtiden vet jag att jag kommer att kunna leva ett något sånär normalt liv och kanske till och med skratta och verka lycklig, men jag vet också att livet aldrig kommer att bli helt normalt igen eller att jag kommer att få vara helt sorgfri. Smärtan kommer att finnas där som en pockande, ständig följeslagare som väljer att slå till när den vill.

Jag bestämde mig för att börja skriva den här bloggen för att få människor att förstå att det inte finns någon  manual för livet, ej heller finns det någon manual för vad som händer med sörjande. Vårt samhälle är inte anpassat för sorg- vi ska vara glada, tillmötesgående, unga, vackra och framgångsrika. Sorgen finns inte - det är nåt som andra drabbas av, inte JAG. Men jag kan säga att det finns en sak i livet som är helt säker och det är att vi alla ska dö en gång. Det finns en annan sak som är lika säker och det är att du någon gång kommer att drabbas av sorg på ett eller annat sätt. Men sorgen är skrämmande och ruskiga saker pratar vi inte om. Därför är det också svårt för människor runtomkring att veta hur de ska bete sig.

Det finns inget facit. Några av de vanligaste klyschorna man får höra och dessvärre även de värsta är "Det kommer att bli bättre" eller "Jag förstår hur du har det".

Kanske kommer det att bli lättare att leva någon gång - men det hjälper inte NU. NU behöver jag bara någon som lyssnar, en kram eller en smekning på kinden - gester som säger mer än tusen ord och som värmer mer i hjärtat än något annat.

Hur kan någon förstå vilket förhållande vi stod till varandra. Vi har alla olika relationer till olika människor. Det är omöjligt för någon annan att förstå hur det är att för alltid förlora den relationen. Jag kommer att berätta mer om relationen till min son och för övrigt även de andra närstående relationer jag har förlorat, senare. Nu får det vara bra för denna gången - det kändes bra att få skriva av sig, men jag känner mig också väldigt trött.