När Pierre dog insåg jag att jag liksom många andra hade svårt att hantera sorgen på rätt sätt. Sorgen frisätter enorma mängder känslomässig energi och hur ska man hantera det om man alltid fått lära sig att göra det på fel sätt. "Var inte ledsen" "Det kommer att bli bättre med tiden" "Du måste vara stark" "Tänk på andra" "Ät lite, så du orkar" "Ta en whisky och lugna ner dig" - alla dessa uttryck har samma innebörd: "du känner fel!". Det är obehagligt att träffa någon som visar känslomässig smärta, för de flesta har lärt sig att ersätta smärtan med substitut. Tänk er följande scenario: Ett litet barn har ramlat och slagit sig "Aj, det gör ont" "Kom, så går vi och köper en glass, så kommer det att kännas bättre sen". Dvs. "Lilla barn, du känner fel" Kan en glass ersätta smärta - löjliga tanke? Barnet kommer att känna sig annorlunda ett tag, men smärtan har inte försvunnit. Förmodligen kommer det här barnet att för alltid ersätta sorg och smärta med mat.
Jag åt och drack för mycket, var arg och slängde mig in i så mycket arbete som möjligt. Hade jag inte arbete såg jag till att vara väldigt upptagen av TVn, lånade filmer på biblioteket bara för att fly bort en stund. Jag gjorde i princip allt för att slippa känna smärtan.
Jag började tröstäta - det har jag aldrig gjort tidigare, men kanske berodde det på att folk tvingade mig att äta "Mia, du måste få i dig nånting, annars kommer du inte att klara det här". "Jag äter väl då för att klara det här". På den vägen fortsatte det, för att klara det här, för andras skull ...
Alkohol är en väldigt bra ångestdämpare - det visste jag sen tidigare - då min man dog. Bättre än psykofarmaka - för jag kunde styra det själv. Jag förespråkar inte alkohol eftersom många fortsätter med det som ångestdämpande medel istället för att ta itu med de grundläggande orsakerna, jag säger bara att det funkade för mig den mest förvirrande perioden.
Arbete har jag också tidigare fått lära mig är ett bra sätt att fly ifrån - min pappa hade svåra barndomsminnen från finska vinterkriget och som vuxen arbetade han - oj, som han arbetade - jämt. Jag kände honom egentligen aldrig som barn, det var först i vuxen ålder när min farmor dog som han pratade med mig på riktigt för första gången. Min man arbetade också alltid - han hade också en hel del att fly ifrån.
Som jag tidigare berättat var jag också arg - någon skulle ställas till svars. Jag var förbannad jämt och ständigt och hittade hela tiden orsaker till att vara det.
Jag har lärt mig att ta itu med sorgen och insett att jag gjort det på fel sätt tidigare, men det är en process som tar tid. Ibland flyr jag fortfarande undan - framförallt till arbete, men jag inser också varför det ibland blir på ett onormalt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar