De första 5 månaderna: chocken

Polisen ringde, ja RINGDE!, denna fredag efter lunch. -Vi har tyvärr ledsamma nyheter. -Jahaa? -Din son är död. - ........... -Din son är död. -Driver du med mig...?

Jag borde inte varit förvånad eftersom dödsbesked aldrig kommit till mig på sätt som man tror ska vara gängse. När min mamma dog, jag skulle fylla 15 år, fick jag ringa runt till sjukhusen för att se om de fått in någon Annikki Moilanen, eftersom hon inte kom hem som hon skulle. När min man dog då jag var 28 år, ringde min svärmor mig helt hysterisk till jobbet ... morgonen efter han dog ... Beskedet hade gått runt bland många innan det så småningom hamnade hos mig. Jag satte mig i bilen och började köra och hade ingen aning om hur jag kom hem till min svärmor och svärfar där även familjeprästen fanns. Jag hade lika gärna kunnat köra ihjäl mig på vägen dit.
Nej - dödsbesked kommer aldrig insvept i ett skimmer av bomull med någon ängel utan det är ett kallt och opersonligt påstående från någon som egentligen inte bryr sig ett skvatt.

Nu hade den här polisen ändå någon form av förståelse eftersom han propsade på att skicka hem en präst, vilket jag tydligt gjorde klart för honom att jag inte behövde. Ändå gav jag med mig till slut och det var tur det, för annars hade jag nog inte tagit mig igenom det här på nåt bra sätt.

Hon kom hem till mig och jag babblade på om Pierre och fattade egentligen inte varför jag gjorde det eller överhuvudtaget vad som hade hänt. Hon lyssnade och det var inget prat om att "allt har en mening" eller att "det är Guds vilja" eller annat som man kanske genom sina fördomar skulle tro att en präst skulle säga. Nej, som professionell själasörjare kunde hon förklara vad som hände och hålla med om att det är fullkomligt meningslöst. Hon sa efteråt att i samma stund som hon skulle gå såg hon att jag hamnade i chocktillstånd; jag blev grå i ansiktet, började frysa och skaka. Varm, söt dryck ska man försöka få i sig då.

Jag ringde min bästa väninna och hon var hos mig periodvis den första tiden - såg till att jag åt och drack och annat som man helt enkelt inte i det tillståndet har vett att göra. Hon fanns där som en osynlig stötta och med det menar jag att man är så fullt upptagen med sig själv och att försöka förstå att man är helt tom när det gäller andra människor och omgivningen. Det dröjde många dagar innan jag ens vågade gå ut och då var det i hennes sällskap och alltid bakom ett par solglasögon - ensam skulle jag aldrig ha vågat. Sov gjorde jag när jag i princip blev medvetslös av trötthet. Annars låg jag i soffan och tittade på foton och videofilmer om Pierre, grät och drack vin och försökte fatta. Jag var också vansinnigt arg - det var många som skulle ställas till svars här. Människor som inte kunde göra sitt jobb utan lät det gå så här. Människor som dessutom är farliga för andra på den posten de sitter på. De skulle absolut ställas till svars.

Så var det första tiden - intellektuellt försökte jag förstå vad det var som hade hänt och när jag väl gjorde det kom den första smärtan.